Veckans vandringssägen har fått ett “community”! Om du klickar här hittar du ett litet forum, där varje upplaga av nyhetsbrevet blir en diskussionstråd du kan delta i. Men du kan också starta egna trådar, om historier du själv funderar på eller har hört. Varmt välkommen att delta! Jag kommer vara mycket aktiv där och vill gärna ha ditt sällskap.
Nu, veckans första vandringssägen:
Inom ambulansen finns en drös historier, men min favorit utspelar sig någon gång på 90- eller kanske tidigt 00-tal. Kollegorna körde en prio 1 mot Sös över Liljeholmsbron. Det var rusningstid och massa köer och de behövde "ploga sig fram", d.v.s. köra mellan körfälten så att bilarna kunna flytta på sig åt varsitt håll.
En privatperson tog tillfället i akt och körde rakt bakom ambulansen för att på så sätt smita förbi köerna den med, och min kollega såg det och ruttnade till slut. Efter att ha försäkrat sig om att patienten var stabil nog för en minuts paus stannade han bilen mitt på bron, klev ur och gick fram till bilen som körde bakom.
Han signerade till personen i förarsätet att veva ner rutan, sträckte sig sedan in i bilen, tog ur nyckeln och kastade den över broräcket till övriga bilars jubel. Sedan gick han tillbaka till ambulansen och körde vidare.
Den här historien fick detta nyhetsbrevs läsare, en ambulansanställd kvinna i Stockholm, höra av en kollega. Huvudpersonen var en annan namngiven anställd, “en oerhört kompetent och omtyckt kollega ska tilläggas”. Min uppgiftslämnare skriver att hon älskar historien men ser ett och annat trovärdighetsproblem. “Om det hade hänt idag hade man definitivt fått kicken direkt”, skriver hon.
Ja, det är ett och annat som skorrar osannolikt i den här historien. Att ambulansförarens irritation skulle växa sig mycket större än hans professionalitet att han bortsåg från sin patients vårdbehov – som ändå var tillräcklig akut för att motivera blåljus och att “ploga sig fram” – och dessutom orsakade att den andra bilen blev stående permanent mitt mellan två vägbanor med säkra trafikstörningar som följd, det låter helt enkelt inte rimligt.
Att historien innehåller stapelvaran “omgivningens jubel” är ytterligare ett säkert tecken på att den är produkten av buttert hämndfantiserande.
Har du hört den? Tipsa mig!
Det är många historier som uppstår på det sättet. Allt från räkskal i gardinstänger och hovmästarsås i handväskor till döda hundar i stulna koffertar har placerats där just på grund av vår attraktion till berättelser där skyldiga till allmänt erkänt rövhatteri får vad de förtjänar.
I sin text “Why are there so many Modern Legends about Revenge?” från 1982 fokuserar Bengt af Klintberg på vandringssägner där "avvikare från våra socialt accepterade normer angriper vanliga människors säkerhet, och som resultat blir bestraffade". Varför är dessa så populära, frågar han sig i textens rubrik. Svaret han ger är att vi i vårt moderna rättssamhälle tvingas förtrycka våra egna hämndbegär, och istället ventilerar dem i vandringssägnerna.
Analysen håller även i detta fall. Den som smög efter ambulansens upplogade spår i bilkön bröt inte mot någon lag, direkt, men var definitivt en uppseendeväckande avvikare från normen. I folkberättandet kan ibland dessa framställas som sluga tricksters, om deras uppror riktas mot en auktoritet som är illa omtyckt, men om de tjänar på bekostnad av oss eller en figur vi i allmänhet respekterar och tycker om är det vanligare att vi framställer dem som själviska skurkar.
Just eftersom det är en ambulans han åker snålskjuts på, och inte – säg – en tullbil, fungerar hämnden. Såväl internt i branschen som utanför.
Och därför känner jag mig ganska säker på att min uppgiftslämnares berättelse nog är en vandringssägen, även om jag aldrig hört den förut, och faktiskt inte hittar något annan direkt liknande berättelse att jämföra den med.
Bild: News Øresund - Erik Björck
