Som nämnt var jag med i förra måndagens avsnitt av podden ”Hänt på restaurang” och pratade om krogvärldens vandringssägner. En av programledarna, Jesper Borgenstrand, hörde senare av sig. Han hade gått igenom kommentarerna på poddens Facebooksida och fått syn på en historia han tyckte kändes bekant, nämligen den ovan.

För den är något av en stammis i poddens kommentarsfält. Dess första uppträdande var i augusti 2025, och redan då födde den igenkänning.

“En kompis har gjort detsamma till tyskar vid ett stående bord”, skrev någon och fick till svar av någon annan: “Tyskar var berömda för att ta mat på färjan mellan Finland o Sverige”. Ytterligare en person berättade: “Jag hörde liknande story från en som jobbade på en färja. En dam stoppade ner en hel rökt laxfiske i handväskan. När hon skulle gå ut så sa han. Ni glömde såsen till laxen, och hällde i en kanna sås i väskan.”

Några månader senare, i december 2025, publicerade “Hänt på restaurang”-gänget en annan Facebookpost. Den handlade om buffégäster som roffade åt sig och även då associerade läsarna till denna berättelse. Ja, så många blev berättelserna att det väckte någons spontana misstro: “Är det alltså fyra personer som i kommentarsfältet som bevittnat sina kollegor hälla Hovmästarsås i tanters handväskor??”

Har du hört den här historien? Tipsa mig!

Den uppmärksamme läsaren noterar i genomgången ovan att färjor är en återkommande scen för berättelsen. Det var också i den formen Bengt af Klintberg fångade upp den och återgav den i Den stulna njuren (1994). Berättelsen han exemplifierar med fick höra 1989, och den skulle ha utspelat sig på Viking Line-kryssaren Apollo III som gick mellan Stockholm och Åland. På frukostbuffén skulle en äldre man ha gått runt och stoppat allt från mackor till tepåsar i fickorna. En hovmästarinna ruttnade, gick fram, drog ut hans ficka och hällde ner generöst med filmjölk.

Bengt af Klintberg skriver att samma händelse påstods ha hänt på i stort sett varenda färja på svenska vatten, i Östersjön såväl som i Nordsjön, och att dessa berättelser cirkulerat under hela 1980-talet. Ja, tecken fanns på att den var ännu äldre: när han nämnt historien i radio hade lyssnare hört av sig och vittnat om att det redan i början av seklet hade funnits historier som utspelade sig på ett kondis, där det som stals var sockerbitar och det som då hälldes ned grädde.

Själv har jag hittat historien återgiven i Aftonbladet så tidigt som i augusti 1949, när det tydligen var höjden av fräckhet att tänka i termer av doggy bag:

Berättelsen har även hittat in på bioduken i och med den här scenen i Hasse Alfredssons äventyrsrulle Jim och piraterna Blom från 1987:

Många i kommentarsfälten till “Hänt på restaurang” återger den här historien som sann. Frågar man Bengt af Klintberg så låter han tvivlande. I Den stulna njuren skriver han att den servitör eller hovmästare på en restaurang eller färja som faktiskt gjorde så här mot en gäst skulle få sparken på stående fot. En tillrättavisning av den tjuvaktiga gästen kan man väl tänka sig, men steget vidare till matkrig är långt.

Sägnen är i af Klintbergs ögon istället ett exempel på frustrerat önsketänkande av typen “genmäle man kommer på i duschen dagen efter man blivit förolämpad”. Det är en hämnd, om så bara i berättad form. Därmed passar den in i en populär kategori av vandringssägner där vi gemensamt förhandlar fram passande straff för normbrott, jämförbart med “Svinet är svenskt”-historien.

Men somliga av följarna till “Hänt på restaurang” beskriver sig som åsyna vittnen till en sådan här händelse, och på någon låter det till och med som att de själva stått för upphällningen av sås. Med tanke på hur gammal sägnen är kan det nog hända att verkligheten faktiskt härmat dikten någon gång, och att de säkerligen kännbara konsekvenserna för den köksanställde helt enkelt redigerats bort för att inlemmas i berättartraditionen.

Gillar du det här nyhetsbrevet? Rekommendera en kompis att prenumerera. Och tipsa mig gärna om du hört något du tror skulle kunna vara en vandringssägen!