Kära, kära läsare av Veckans vandringssägen. Det här är det sista ordinarie nyhetsbrevet innan ett litet sommarlov. Jag kommer kanske höra av mig om något händer som jag vill kommentera, eller andan faller på att berätta någon gammal skröna. Annars hörs vi i mitten av augusti igen. Men kom ihåg att ni hemskt gärna får tipsa mig om vandringssägner hela sommaren igenom. Och stort tack för att ni hängt med denna första vår!
Emma: Jag har hört att man kan gömma räkskal [i gardinstänger] också om man vill straffa någon.
Ina: Exakt.
Emma: Det tar så lång tid innan de förstår var [lukten] kommer ifrån.
Ina: Det har användaren soi_13 en berättelse om. En kille som var otrogen mot sin flickvän. Soi_13 berättar då att flickvännen kom på den utstuderade idén att gömma räker i gardinstången i hans lägenhet. Killen blev tvungen att flytta, men inte förrän han sanerat lägenheten vid ett antal tillfällen. Det var först när samma kadaverlukt dök upp i den nya lägenheten som det illvilliga dådet uppdagades.
Våra i vandringssägner vanligen välunderrättade vänner i podden Flashback Forever verkade inte riktigt kunna placera den här berättelsen, när den dök upp i förra veckans avsnitt. Det gjorde däremot en 30-årig kvinna i Malmö som både lyssnar på deras podd och läser detta nyhetsbrev. Till min tipslåda skrev hon att hon faktiskt fått höra historien IRL också, så sent som vid midsommarfirandet, “där någon kände någon som hämnats på ett liknande sätt.”
“Det känns som en historia alla känner till. Vore kul att veta hur den först uppkom!”, avslutade den 30-åriga kvinnan sitt tipsmeddelande. Och det ska jag gärna upplysa om, så långt det går att veta.
Har du hört den? Tipsa mig!
Räkstångsberättelsen, som jag nu spontant råkade skriva och vilket väl är ett bra smeknamn, har mycket riktigt stor spridning just nu. På engelska cirkulerar den i poddar, på Facebook och till och med i AI-genererade filmklipp (vilket påminner om att vandringssägner systematiskt utnyttjats av AI-klickfabriker). På svenska återberättade jag den i Creepypodden 2017, den återgavs i Göteborgs-Posten av Kristian Wedel 2021 och spreds på Twitter i januari 2022.
Och i mars 2022 hittar vi ett väldigt speciellt belägg i tidningsarkivet.
Då är det nämligen Bengt af Klintbergs egen dotter Elin som i SvD skriver en krönika om hämnd, där hon berättar att hon en gång i början av 00-talet fick reda på att hennes dåvarande pojkväns varit otrogen. I texten skriver Elin om sina hämndfantasier, och nämner då inte bara hur hon lekte med tanken på att lägga räkor i gardinstången utan också släppa ned möss i pojkvännens brevinkast medan han var bortrest.
Och det är just i samband med vandringssägnen där en kvinna utsatt för svek släpper ner dansmöss i exets brevlåda som Bengt af Klintberg nämner räkstångsberättelsen i Glitterspray (2005). De där hämndfantasierna som Elin bar på sprang alltså tydligen ur det svenska folkberättande som jag antar finns i släkten af Klintbergs DNA.
Spårar man berättelsen bakåt i tiden upptäcker man att den varit ständigt på tapeten i åtminstone tre decennier. Med jämna mellanrum dyker den upp i såväl svensk som engelskspråkig media genom 10-talet, 00-talet och 90-talet. Det tidigaste svenska belägget återfinns i DN i oktober 2001, några år innan en liknande scen dyker upp i Smala Sussie. I GP skriver Kristian Wedel att han kommer ihåg historien från “det tidiga 1980-talet” och Snopes menar att en föregångare med liknande drag återberättades i en roman av John Steinbeck redan 1945. Men det tidigaste belägg vi har för räkstångsberättelsen överhuvudtaget, såvitt jag kan se, kommer från Phil Healey och Rick Glanvills The Return of the Urban Myths (1993).
Motiv som kretsar kring hämnd och poetisk rättvisa är populära i vandringssägner. Eftersom varje smädad eller sviken människa drivs in i fantasier om hur man skulle vilja ge tillbaka känner alla igen sig, och vissa har nog till och med låtit sig inspireras och genomfört något liknande i verkligheten. Som till exempel kanske en ung kvinna i Lund 2007.
Räkstångsberättelsens mest slipade version är därför den som drar den sviknas slughet längst, nämligen den som trycktes 2004 i Chicago Tribune. Där möter vi en nyskild kvinna som förlorat hela sitt hem och dess inventarier i skilsmässan. Den sista kvällen hon tillbringar i det som länge varit hennes äkta hem fyller hon gardinstängerna med räkskal doppade i kaviar. Dagen efter flyttade hennes exmake in, med sin nya flickvän.
Snart drev stanken dem till vansinne och eftersom de inte lyckades upptäcka dess källa klarade de inte av den längre. Men ingen ville köpa mannens illaluktande hus, trots att han halverade priset. Till slut förbarmade sig exfrun över honom, och erbjöd av sentimentala skäl en tiondel av husets egentliga värde. De gjorde affär.
Dagen för mannens utflytt infann sig hans exfru, husets nygamla ägare, för att se på. Med tillfredsställelse noterade hon hur flyttgubbarna bar ut gardinstängerna.
Har du hört en historia du tror skulle kunna vara en vandringssägen? Tipsa mig!
