Det här är Jack Werners nyhetsbrev om vår tids folkberättande. Prenumerera gärna!

Ja, har ni? Tipsa mig!

Frågan som Creepypoddens lyssnare Anna Lundh ställde i ett mejl i januari 2020 kunde jag på rak arm besvara med nej. Själv hade jag aldrig hört detta rykte. Bilderna på två av dessa vykort, som Anna bifogade, kände jag bara vagt igen. Ändå ringde det i välbekanta klockor, som när man får höra ny musik och känner igen dess influenser från gamla klassiker. Det fanns något värt att undersöka.

Anna Lundh berättade att det hade varit när hon pluggade på högskolan i Halmstad runt 2006-2007 hon hade fått höra ryktet, då hon och några kursare gick till kiosken för att köpa kaffe och cigg. Vid presentartiklarna fanns ett ställ med vykort där ett hade motiv av en gullig katt. En kursare pekade och sade:

“Ni vet väl att dom är döda och uppstoppade va?”

Det är lätt att förstå att Anna minns ryktet. Påståendet att djuren på bilderna i själva verket är arrangerade mumier fungerar som ett minnesankare. Kontrasten mellan det och det sockersöta motivet och budskapet gör bilden fruktansvärt kuslig, och får en att leta efter avslöjande detaljer. Man föreställer sig att kursarens kommentar ledde till ett livaktigt samtal dem emellan, där man än pekade ut det ena och än det andra som kunde tyda på hur det egentligen låg till.

Den tråd på Familjeliv som Anna Lundh hade läst var ifrån 2012, och där ställde trådstartaren egentligen i stort sett samma fråga som hon själv:

Vilken radiosändning som Tanya6:s kompis refererade till har jag inte lyckats lista ut, men det vore intressant att veta. Det låter som att ryktet hon hört innehåller en mer ingående, egenartad beskrivning av hur djuren konserverats, som jag inte funnit paralleller till någon annanstans.

Jag har hur som helst en bra gissning på vad som kan ha inspirerat till detta rykte. 2003 skapade den svenska konstnären Nathalia Edenmont debatt. Hennes fotokonst, där hon arrangerade uppstoppade djur som hon själv hade dödat, blev polisanmäld och bötfälld och fick framför allt våldsam kritik av djurvänner. Bland annat uppmärksammades det att Edenmont hade klubbat ihjäl en katt.

Vid samma tid cirkulerade dessutom fortfarande rykten om Bonsaikatterna. Det var ett par MIT-elevers skämthemsida som när den dök upp i december 2000 slog igenom som nätets kanske allra första första stora bluff. På hemsidan instruerades man till att stoppa in en kattunga i en glasburk och göra den till en sorts prydnad. Allt var fejkat, och ändå lyckades hemsidan ge upphov till omgång efter omgång av ramaskrin från välmenande djurvänner över hela världen. Här finns samma kontrast mellan söthet och död.

Med andra ord fanns det både verkliga och påhittade skäl att människor hade döden i bakhuvudet när sällskapsdjur kom på tal, under de första åren efter millennieskiftet.

Men inget finns som tyder på att djuren på de söta vykorten faktiskt är döda. Och det intressanta är att just en sådan misstanke tycks ha uppstått spontant även tidigare i historien.

Harry Whittier Frees (1879–1953) var en amerikansk fotograf som på 1910-talet blev känd för sina böcker och vykort med arrangerade djur. Hans bilder har i senare tid pekats ut som en föregångare till 00-talets lolcats. Han kom ut med en bok 1915, och så ytterligare en 1929, och det var i den senare han skrev om ryktesspridningen han tydligen tidigare behövt tampas med.

“It is happily no longer necessary to take time to refute earlier charges that such pictures are made by using stuffed animals”, skrev Frees men passade ändå på att försäkra djurvännerna bland sina läsare om att han aldrig skulle utsätta sina modeller för några grymheter. Hade så varit fallet hade det synts på djuren, skrev han: “It is impossible to mistreat an animal in any way and secure such pictures as you will see in this book.”

Med andra ord hade Frees fotografier tydligen fått människor att misstänka eller frukta djurplågeri på precis samma sätt som Anna Lundh fick höra om, fast nästan 100 år dessförinnan.

Döda sällskapsdjur är en stapelvara i vandringssägnerna. Hittills har detta nyhetsbrev hunnit nämna klassikerna om det schamponerade kaninkadavret och den döda schäfern som blir stulen, men det finns i både Bengt af Klintbergs böcker och min egen samling en hel hop hundar, katter och alla möjliga andra djur som mosas, sprängs och eldas upp. Man kan tolka det som en undermedveten självkritik: att vandringssägnerna kritiserar vår dubbelmoral i förhållande till vilka djur vi döper och älskar och vilka vi inte ens tänker på har fått sätta livet till när vi köper deras förpackade rester i affären.

Dessutom finns en mer specifik tradition av mörk mytbildning kring djur som blir kända i populärkulturen. I min tråd om vandringssägner på Reddit i förra veckan dök två exempel upp: att prickarna på Lilla Gubben i teveserien och filmerna om Pippi Långstrump skulle ha varit målade med giftig färg och orsakat hans död, och att hästen som spelade Artax i Den oändliga historien från 1984 dog under filmningen.

Det verkar som att blotta åsynen av ett förmänskligat djur får oss att instinktivt börja fundera över dess dödlighet. Den slutar vara biologisk, och blir kulturell. Är ryktena helt enkelt ett uttryck för vår egen dödsångest?

Trevlig helg!