Min svåger berättade att hans granne i villaområdet hade en hund som alltid rymde och som hade mycket jaktinstinkt. Den jagade katter och fåglar och joggare och cyklister, var omöjlig stt fånga men brukade alltid komma hem själv efter ett tag.
I huset bredvid bodde en barnfamilj och de skaffade en kanin som de hade i trädgården, i en bur utan botten så att kaninen kunde äta maskrosblad och annat. Barnen älskade kaninen och pysslade med den hela sommaren.
Grannen med hunden var fullt medveten om kaninen och hade järnkoll på sin hund, men en kväll i augusti smet den ut och var borta ett par timmar. Sent på kvällen kom den hem, och i munnen hade den grannbarnens kanin.
Mannen fick panik. Kaninen var tuggad och tovig och smutsig, och stendöd. Han tappade upp vatten i vasken och badade den, schamponerade den och avslutade med att föna den fin och fluffig, och efter midnatt, när ljusen släcktes i grannhuset, smög han in och lade kaninen i buren.
Ett par dagar senare träffade han grannen i affären och försökte uppträda helt som vanligt. Då berättade grannen om något märkligt:
”Du vet ungarnas kanin, va? Den dog knall och fall för en vecka sen, och ungarna var helt förtvivlade. Vi begravde den under syrenen och sjöng för den och satte ett litet kors, och de la blommor och små saker på graven.”
“Sen i onsdags morse när vi skulle köra till skolan skrek min äldsta dotter och pekade på buren, och där låg tamejfan kaninen, lika död men fluffig och fin som när vi köpte den! Helt obegripligt!”
Minns du ditt första möte den här berättelsen? Det gör jag. Det var i Martin Kellermans strippserie Rocky, när den fortfarande gick i Metro och jag läste den på bussen på vägen till skolan.
På grund av en flytt är mina Rockyalbum för tillfället magasinerade men jag tror episoden när Rocky själv tvättar en kanin som, i hans tro, blivit mördad av hunden han passar finns med i den första samlingen, vilket skulle datera den till 1998-1999. Här är en bild jag hittat på nätet från den episoden:
Då, runt millennieskiftet, var berättelsen redan sedan länge väletablerad i Sverige. Bengt af Klintberg spårar i Den stulna njuren (1996) dess första uppdykande till en artikel i Trollhättans Tidning 1989, och under de första åren av 1990-talet fanns den överallt. Det var också vid den tiden min läsare Anett fick höra den ovan återgivna versionen, som hon skickade till mig via min tipslåda. Då utspelade den sig i Vellinge.
Men trots att åren går vandrar den vidare. När den dök upp igen år 2020 på Twitter utspelade den sig istället i Kil, och berättarens mormors syster påstod sig själv ha hört grannens skrik när hen hittade sin döda och begravda kanin i buren, fräsch som en sommardag. I podden Kafferepet, dit lyssnare skickar in sina egna bästa historier, har den återberättats såväl i avsnitt 14 från 2021 som avsnittet “Traumatiserade barn” från 2022.
Det rör sig alltså om en vandringssägen som, liksom kaninen i dess huvudroll, aldrig riktigt vill dö.
Internationellt är berättelsen känd som “The Hare Dryer”, och den finns med i vandringssägensamlingar från USA, England, Tyskland, Holland och Danmark. Exakt var den uppstod är okänt men i uppslagsverket Urban Legends (2007) av Gillian Bennett och Paul Smith tolkas den som en vidareutveckling av en sedan 1950-talet känd berättelse där ett dött sällskapsdjur fraktas hem med flyg för att begravas. Sällskapsdjuret hittas av flygplatspersonal som tror det dött under resan och ersätter det med ett levande djur, i förhoppning att ägaren inte ska märka vad som hänt. Slutet är likt det i kaninhistorien.
Jan Harold Brunvand skriver i The Mexican Pet (1986) att han spårat denna berättelse till en ännu äldre version, tidigast belagd 1906. Därmed har både vår kaninhistoria och den jag kallat “Tjuvens obehagliga byte”, som också tros ha sina rötter i dessa berättelser, anor som går över 100 år tillbaka i tiden.
Så hur kommer det sig att vi fortfarande tror på den, åtminstone tillräckligt för att vilja sprida den vidare? Tolkningar är upp till var och en att göra men bilden som skapas i varje åhörares huvud, mötet med ett sällskapsdjur som återvänt från de döda, kan uppenbarligen med sina rena slagkraft fortfarande underhålla nya generationer. Dessutom är scenen, villaområdet där det finns ett högt älskat djur inhägnat på varje bakgård av vilka många utgör ett dödshot för varandra, lätt för många att känna igen.
Men berättelsen erbjuder också en humoristisk ventil för den oundvikliga börda en djurägare åtar sig, att en dag tvingas se sin gamla vän dö. Den enda skillnaden mellan komedi och skräck är musiken, som Jordan Peele har sagt, och en känd skräckvision av vad som skulle kunna hända efter en husdjursbegravning finns ju i Stephen Kings kända roman Jurtjyrkogården. Den kom ut 1983 – tvingade den kanske fram en motsvarande humoristisk historia om kaninen som återuppstod?
Har du hört den här historien, eller en annan du tror skulle kunna vara en vandringssägen? Tipsa mig!
