Det har börjat dyka upp märkliga meddelanden på vita tavlor på Uppsala universitet. Okända personer lämnar ett budskap efter sig som fyller vissa med fruktan, och andra med förundran.
“Getmannen finns”, står det.
Exakt hur utbrett det är, och hur länge det har pågått, vet jag inte men bilderna ovan har tagits av studenter och ryktet är att mycket mer klotter av samma stil har setts till. Av handstilarna att döma är det inte bara en person som sprider det.
Det senaste årtionden är getmannen som figur mest associerad med näthistorierna som hörts bland annat i Creepypodden. I min bok Creepypasta – spökhistorier från internet (B. Wahlströms, nyutgåvan 2022) spårade jag vår tids mytflora till den kuriösa nyhetshändelsen i juli 2012 då en vandrare i bergen i norra Utah, långt ut i vildmarken, såg en man utklädd till get försöka smälta in i en flock riktiga getter. Vandraren tog några bilder av “getmannen”, och senare lade ut dem på nätet. Det blev en stor snackis som till och med nådde Sverige, i form av en artikel i Aftonbladet.
Av allt att döma inspirerade denna händelse till en nytappning av getmansfiguren. Sensommaren och hösten dök han upp i ett allt större antal skräckhistorier på nätet, och för varje berättelse definierades hans drag, förmågor och skepnad tydligare. En av de mest kända och stilbildande creepypastorna om getmannen är den som kallas Anansis getmansberättelse, och den publicerades i september 2012. Det är denna arketyp som härjar idag.
Men det här var långt från första gången en figur som kallades “getmannen” satte skräck i ungdomar. Redan på 1970-talet i Maryland i USA finns spåren. I en folkloristisk artikel från i maj 1971 beskrev George Lizama den lokala mytbilden av getmannen i trakten av Prince George's County som en faunliknande best som lurpassade på tonåringar och husdjur. Det finns tecken som tyder på att en lokal eremit, en svart man med långt, vitt skägg som bodde i ett kyffe bredvid en bro, kan ha gett upphov till ryktena. Av tonåringarna i området kallades han just “Getmannen”, och antagligen uppstod berättelserna i mötet mellan detta fantasieggande smeknamn och populära vandringssägner av typen “Pojkvännens död”.
De brukade låta ungefär så här:
Yes I’ve heard of the Goatman. Of course he died a long time ago. He was killed in a fire and burned to crisp [sic].
I’ll tell you what I know. Tucker Road is a long tree laden road that is very very narrow. A lot of the kids go out there to park and I think that’s how the legend got started. It seems there lived an old man who had the face of a goat and the body of a man. At the time of a full moon he would come out onto the bridge to ward off people, because it was his bridge. He always had a kind of wicked grin on his faced [sic] and called out like a real goat would. I’ve heard where cars have gone off the road because of the Goatman and that a few people a couple of years back were even killed and no trace of them was found.
Kids say that he always carries bricks and that lots of cars have come off the bridge with busted windshields and the strangest thing is that not a sound was heard of bricks hitting glass or the shattering of glass. He only comes out at night and when the moon is bright. People say that he used to be a goat herder and that after all his goats died he almost turned into one. Some of my friends say they saw his eyes glowing at them at one time or another, but no one has really seen him.
Det som är fascinerande, och som sluter cirkeln som alltså började redan för över 50 år sedan, är att klotter liknande det som nu sprids på Uppsala universitet dök upp redan i samband med denna första våg av mytbildning kring getmannen.
I boken America's Very Own Monsters (Daniel Cohen, 1982) uppges det att man ibland, på trottoarer och husväggar i Prince George's County i Maryland, kunde få se det följande klottrat:
“GOATMAN WAS HERE”.
Samma uppgift dyker upp i boken Field guide to North American Monsters av W. Haden Blackman, som kom ut 1998. Tidigast belagt verkar detta vara 1972, då liknande graffiti nämns i en artikel i Washington Post.
AFU i Norrköping via Archive.org.
Klotter kan tolkas som ett litet flyktförsök från vardagens strikta ordning. Genom att klottra kan vi rebelliskt öppna för en självständig tanke i en miljö där egentligen helt andra tankar är de påbjudna. Klottret är det protesterande uttrycket för individualitet i en miljö där vi kan känna att vi bara är förbipasserande skuggor. Det enda som krävs är en idé som fastnar, och det gör den om getmannen.
När vi skriver att “Getmannen finns” återskapar vi nätskräcken i en svensk, vardaglig miljö, och ger den därmed en annan och mer akut relevans. Meningen blir sann i samma stund som den skrivs ut och läses av någon.
Getmannen finns. I 1970-talets Maryland såväl som i vår tids universitetskorridorer i Uppsala.
Har du hört en historia du tror är en vandringssägen? Tipsa mig!
PS. Här är en länk till en trailer för en svensk studentfilm om getmannen, som tydligen spelats in under utbildningen på KTH och som har premiär i augusti. Kan nog bli kul.
