Ett par åker bil på en skogsväg. Det är mörkt och det regnar. Paret har på radion i bilen. De hör på radion att en ökänd mördare från ett fängelse i närheten är lös. Men de är ju på väg så de känner sig säkra.
Sedan ser de att bensinen är slut. Bilen stänger av. De behöver mer bensin. Mannen i paret säger till sin flickvän att han går till närmaste bensinstation några kilometer bort och hämtar bensin. Han ber henne att, efter han gått, låsa bilen och vänta på att han knackar tre gånger så ska hon veta att det är han och öppna.
Han lämnar henne och hon är livrädd och jättenervös. Så hör hon hur det låter dunk, dunk, dunk. Tre knackningar, tänker hon. Hon låser upp bilen och går ut.
Det står en polis utanför. Han säger till henne vad du än gör vänd dig inte om. Hon kan inte låta bli utan kollar bak. Där hänger hennes pojkvän i ett träd, gungande med benen mot bilens tak. Det var därifrån det dunkande ljudet kom.
Status: Gammal vandringssägen, spridd mer som spökhistoria.
Tidigast belagd: 1964
Senast belagd: ?
“Jag hört den här historien utspela sig i min hemby. I stan. Bara på en random ort. Överallt. Jag har hört versioner där ingen polis är utanför utan mördaren står på biltaket och dunkar pojkvännens huvud mot bilens tak. Jag hört historien berättas av många olika människor och frågan är: har den hänt på riktigt?”
Så skrev Greta Malmelöv i ett mejl till mig i maj 2019. Hon var i tonåren då, och därmed perfekt publik för en av vår tids mest spridda lägereldsklassiker. Den har spridits i Nordamerika sedan åtminstone tidigt 1960-tal, där den måste ha frodats bland den bilburna ungdomen. Bengt af Klintberg fick höra de första svenska exemplen i början av 1970-talet. Och än idag är den alltså i aktiv cirkulation.
Svaret på om detta någon gång hänt på riktigt är nog nej. Historiens tydliga inspiration från uråldriga berättelser, som till exempel motivet med att bryta mot ett förbud att vända sig om som lånats in direkt från den grekiska mytologins berättelse om Orfeus och Eurydike, talar för en helt uppdiktat skräcksaga. Under den långa tid då denna berättelse cirkulerat har den dessutom varit föremål för mycket folkloristisk forskning, och ingen har kunnat peka ut en historisk förlaga. Närmast kommer vi kanske med gissningar om samband med uppmärksammade dubbelmord på kärlekspar på 1920- och 30-talet, som till exempel fallet Hall-Mills.
Däremot har berättelsen ibland givits en extra skjuts av riktiga nyhetshändelser, eftersom de lokalt gjort dem trovärdigare. Till exempel har den brittiska folkloristen Michael Wilson argumenterat för att en uppmärksammad fängelseflykt i England 1966 gjorde vandringssägnen om pojkvännens död, som då bara hade cirkulerat i några år, enormt populär. Mannen som flydde, en småkriminell våldsman som hette Frank Mitchell, hade hotat ett äldre par med yxa och kallades därför i media “The Mad Axe-Man”. Polisen varnade i teve för mannen, och storyn präglade medierna både lokalt och på riksnivå under hela julsäsongen 1966. Michael Wilson menar att det måste ha inneburit förstorat intresse för en skräckberättelse där en utsänd varning för en mördare på flykt är själva spänningsskaparen.
Greta Malmelövs version är anmärkningsvärt avskalad på lokal färg. På 1970-talet brukade den komma med en ramberättelse om en svensk flickas utländska – ofta turkiska, tyska eller engelska – brevvän som plötsligt försvinner. När den svenska flickan får veta vad som hänt brevvännen visar det sig att hon spelat rollen av flickvännen i denna vandringssägen, och att hon hamnat på sjukhus av chocken. Idag, när den berättas mer som skräckhistoria än vandringssägen, kanske den trovärdighetshöjande ramen inte längre behövs. Däremot har ett nytt motiv från äldre tiders berättande – de tre symbolbärande knackningarna – lagts till.
