En vän till berättarens bror hade kört bil. Ganska lugn bilförare, höll som regel hastighetsbegränsningarna. Vederbörande passerar en hastighetskamera och märker att blixten går av.
Han tittar på hastighetsmätaren och tycker att han kört lagligt, så varför blev han fotograferad?? Han vänder och kör förbi kameran igen i exakt den tillåtna hastigheten och blir fotograferad igen.
Nu blir han lite irriterad och vänder en gång till. Den här gången passerar har kameran långt under tillåtna hastighet och kameran blixtrar även den här gången.
Nu är han lite uppgiven men har i alla fall testat och tänker att han kan överklaga om han får hem böter. Han vet ju att kameran fotograferat även då han höll sig tydligt under gränsen. Han kör vidare med gott självförtroende.
Några veckor senare får han 3 separata brev med böter för att han kört utan säkerhetsbälte.
Berättelsen hörde detta nyhetsbrevs läsare Sofi under en färjeresa utanför norska kusten för ungefär 20 år sedan. Berättaren var en kamrat till hennes sambo, en kille i 30-årsåldern. “Insåg förstås först lååångt senare att det här är en uppenbar vandringssägen”, skriver Sofi och radar upp dess kännetecken: “En vän till en vän som gjort en tabbe. Lite dråplig och med en rolig twist.”
Jag tror att hon har rätt, och den som följer denna historien bakåt i tiden hittar ett fascinerande rotsystem.
Har du hört den här historien? Tipsa mig!
Fartkameran har varit en stapelvara i västvärldens vandringssägner sedan tekniken introducerades på 1980-talet. Som läsare av detta nyhetsbrev vet du redan att bilkörning och poliskontroller är bördig mark för folkberättande, till exempel i form av klassikern “Kör hem fyllesvinet”. Till dess natur är fartkameran en sorts provocerande kondensat av detta. Varje gång blixten går av utlöser det ett utdraget, irriterat grubbleri där säkert en hel del önsketänkande och fantiserande ingår. I den sortens psykologiska mylla trivs vandringssägner bra.
Redan på 1980-talet cirkulerade tidiga varianter där polisradarutrustning för fartkontroller blandades ihop med mikrovågsugnar, som ju även det var ny teknik för sin tid, och senare uppstod vildsinta farsberättelser om hur unga killar arrangerat galna fartkamerafotografier menade att få poliser att klia sig i huvudet.
I ett arkiv för gamla IRC-chattscitat hittar vi ett finskt exempel på det senare, som ska ha utspelat sig i Sverige. I Googles översättning:
<JesseK> haha gudfar berättade en grym story igår
<JesseK> ni vet de där kameralådorna längs vägkanten som knäpper en bild om man kör för fort
<JesseK> nå, ett gäng i sverige hade tagit en gammal traktor med en släpvagn
<JesseK> och i kärran satt 6 kompisar och alla hade smort håret bakåt med gel, liksom för att se ut som om de körde i hög fart
<JesseK> sen hade de kört traktorn rakt förbi kameran och spelat upp världens scen, alltså vita knogar och tänderna ihopbitna och hållit i kärrans sidor
<JesseK> samtidigt hade en kompis svept förbi på mc i nästan hundra och kameran hade blixtrat till :D
<JesseK> den syntes ju knappt på bilden, så det måste ha varit kul på polisstationen sen :D:D:DD
<SpAmU> haha :D
<JesseK> gammal traktor i nästan 200 km/h med 6 killar i kärran :DD bilden ska ha hängt på väggen på polisstationen i åratal ;D
(Än idag cirkulerar faktiskt just den här historien på nätet.)
I Sverige introducerades den moderna varianten med automatiska kameror 2006. När Sofi vid ungefär samma tid hörde historien var den högaktuell och säkerligen mycket spridd. Den hade dock redan cirkulerat på andra håll i några år. I Gillian Bennetts och Pauls Smiths Urban legends från 2007 finns ett exempel med på en mycket liknande historia, som den australiensiska folkloristen Bill Scott fångat upp i Brisbane.
Där är det en karl som kör förbi en fartkamera som blixtrar till, som tror sig ha kört lagligt och därför inte kan sitta hemma och koka utan hoppar in i bilen och kör iväg till platsen för kameran igen varpå den två gånger till brinner av. När han får böterna är en för den första fortkörningen, på sex kilometer i timmen för hög hastighet, och de andra två för att han när han körde tillbaka var så irriterad att han glömde säkerhetsbältet. Historien är inte daterad men Bill Scott dog 2005 så det måste ha varit dessförinnan.
Men såvitt jag vet aktiveras fartkameror av fordons hastighet, inte av utseendet på föraren. Någon automatisk bilbältesdetektor tror jag inte dessa kameror någonsin haft. Berättelsen är osannolik, men bra. Den visar prov på det som folkloristen Dan Barnes har kallat vandringssägnens elliptiska natur, det vill säga, att den likt deckaren undanhåller vissa detaljer intill slutet. En kritik mot övervakningssamhället finns dold under ytan: hur väl du än tycker att du sköter dig kommer de kunna hitta någon skit på dig.
Och det finns en lockande chans att denna historia runt samma tid som Sofi hörde den knoppades av i en svensk lokalvariant. I Bengt af Klintbergs arkiv på Institutet för språk och folkminnen finns ett brev skickat från Inger Hultgren i Linköping, som läst en nyhet på Aftonbladets nätupplaga:
DFU 41209 B af K Nutida sägner X-XI 2002-2009
Den här muntert formulerade nyheten plockades upp av TT och blev återgiven i en lång rad tidningar, och därtill omskriven på bloggar. Jag har inte kunnat kontrollera originalet i Nya Lidköpings-Tidningen, och det är möjligt att de hade på fötterna, men nog verkar den misstänkt lik den vandringssägen om fartkameror som alltså just vid samma tid gick runt på västkusten, där nyhetsbrevsläsaren Sofi bodde då.
Har du hört en historia du tror skulle kunna vara en vandringssägen? Tipsa mig!
