Våren 2010 köpte Zlatan Ibrahimovic ett stort hus på Resarö. Det ligger drygt tre mil från centrala Stockholm i ett område han lärt känna genom landslagskollegan Olof Mellberg som bor där.
Lars-Johan Jarnheimer, tidigare direktör inom Stenbecksfären och numera styrelseproffs, köpte också en strandvilla häromåret. Vägunderhållet på ön sköts av en förening som tar ut en årlig avgift.
När hushållet Ibrahimovic inte hade betalat sin räkning fick Lars-Johan Jarnheimer i uppdrag att påtala detta. Han fick tag på mobilnumret och ringde upp.
”Hur mycket är den på”, frågade Zlatan.
“Femhundra”, svarade Lars-Johan Jarnheimer.
Kort därefter fick vägföreningen en inbetalning. Istället för femhundra hade Zlatan betalat in femhundra tusen kronor – avgift som räcker de kommande tusen åren. Att markera för direktör Jarnheimer om vem som bestämmer i grannskapet hade kostat.
Det var juli 2014, och Veckans Affärer hade publicerat en 22 000 tecken lång artikel om Zlatans privatekonomi. “Miljardmakaren” var rubriken som täckte veckotidningens förstasida.
Artikeln var en gedigen och noggrann genomgång av hur Zlatan hanterar sina inkomster, men anekdoten den inleddes med – den ovan – hade mer med Zlatans ikonstatus att göra.
Har du hört den, eller en version av den? Tipsa mig!
Den var oemotståndlig och blev viral på nolltid. Aftonbladet, SVT Sport och Expressen publicerade egna artiklar om storyn. På den här tiden jobbade jag själv på Metro, med vår nylanserade satsning på källkritik på sociala medier, Viralgranskaren.
Veckans Affärers läsare började höra av sig till oss med ett spännande tips: de hade redan hört vägavgiftsanekdoten, men då om andra kändisar. Och när jag googlade berättelsen om Zlatan såg jag att den cirkulerat förut.
I ett blogginlägg publicerat sommaren 2008 skrev en person att han “från säker källa” hört att Zlatan, efter att ha flyttat in i den stora villa han köpte i Malmö hösten 2007, blev uppringd av vägföreningen.
Man frågade lite försynt om även Zlatan, med familj, ville vara med i kvarterets vägföreningen. Zlatan frågade vad det kostade och fick till svar att avgiften var 500. Zlatan tyckte väl att detta inte var någon större summa att prata om och tackade därför ja till att vara medlem i den gemensamma vägföreningen. Ordföranden för vägföreningen blev senare en smula paff när han upptäckte att Zlatan fört över, inte 500 kr, utan 500 000 kr. Alla lever vi i våra egna små världar ...
Samma sommar cirkulerade dessutom historien på Flashback, fast med Peter Forsberg i huvudrollen.
“När samfälligheten där han har den ’lilla’ stugan skulle ta in vägavgifterna för ett år så var det endast 100 de skulle betala ... ordföranden drog sig men hälsade på honom och nämnde beloppet ...inga problem sa Foppa ... Några dagar efter satt det 100 000 kr på samfällighetens konto!!! När de endast skulle betala 100 kr”, skrev en användare.
“Henke Larsson hade väl också gjort samma sak då han blivit bedd om att ge 300 kr och pröjsat 300 000 kr?” svarade en annan.
Historien lät helt enkelt som en vandringssägen, och spreds som en vandringssägen. Var det inte helt enkelt det? Jag hade kontakt med alla från vägföreningen på Resarö (som dementerade att de fått in en halv miljon), till David Lagercrantz (som skrivit Zlatans självbiografi och inte alls tyckte det lät som något han skulle kunna göra), och för varje samtal verkade det mer och mer så.
Men inte förrän jag fick tag på Lars-Johan Jarnheimer, styrelseproffset som nämndes i Veckans Affärer, kände jag mig helt säker.
“Nää, detta är verkligen en ’råttan i pizzan’”, skrev han i ett mejl och fortsatte: “Det enda gemensamma är att vi båda har sommarhus på Resarö. Hörde historien berättad till mig för några år sedan utan mitt namn. Sedan har den kommit tillbaka där jag till min förvåning sett att mitt namn lagts till.”
En stund senare hade jag publicerat min artikel. Ytterligare lite senare hade de flesta artiklar om Zlatans jättebetalning försvunnit från tidningarnas webbsidor. Veckans Affärer fick dementera.
I en tid då det finns få mediehändelser som förenar befolkningen är Zlatan ett undantag. Han tillhör kategorin kändisar som går att likna vid vädret. Alla vet att alla vet någonting om honom, och därför kan alla prata om honom.
Det är den pinsamma tystnadens räddning. En typ av kändisskap som tenderar att fungera som flugpapper för vandringssägner. Följer man historien bakåt i tiden upptäcker man vilka namn som avlöst varandra som de största.
Detta var en bearbetad text ur min bok Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå (2018).
Jag återpublicerar dels för att jag undrar om historien om den jättelika vägavgiftsbetalningen fortfarande cirkulerar – om du har hört den, tipsa mig! – och dels för att vandringssägnerna fortfarande inte riktigt verkar vilja släppa Zlatan.
2018 började han spela för det amerikanska klubblaget LA Galaxy, och blev då mer uppmärksammad i USA. Även efter att han återvänt till Europa för sin sista klubblagstid, den i AC Milan 2020-2023, fortsatte han skapa rubriker där, till exempel i en ordstrid med basketlegendaren Lebron James i mars 2021.
Det tidigaste belägget jag hittat för historien som därefter började spridas är i en tweet från april 2021:
Twitter, 28 april 2021
I Sportbibeln återgavs den året därpå så här:
LeBron James, till vardags i Los Angeles Lakers i NBA, skickade en matchtröja till Ibrahimovic som en välkomstpresent. En välkomstpresent som de allra flesta hade blivit lyriska av. Zlatan tog emot tröjan, för att sedan signera den och därefter skicka tillbaka den till James.
Det är anmärkningsvärt att Zlatan tillåts avgå med segern i denna berättelse, eftersom Lebron James är den i USA mer kända och folkkära av de två. Mest säger det nog om vilka som sprider den, men också något om hur snabbt han lyckades bygga upp samma varumärke där som han redan hade här.
Är den sann? Vet inte, men jag tror inte det. Varken Zlatan eller Lebron har uttalat sig om den. Å andra sidan har jag inte sett den med någon annan i huvudrollen. Kanske vilar den ännu precis på tröskeln mellan anekdot och vandringssägen.
