Min syster arbetade som sekreterare åt en Stockholmsadvokat med finskt påbrå på 70-talet. Han hade berättat för henne om den svenska familjen som varje jul fick ett paket hembakt bröd från sina vänner, familjen Koskitar i Finland. Det var rejäla tallriksstora mörkbruna brödkakor av ett slag man sällan såg i limp-Sverige.
En jul kom det inget paket, trots att man hade blivit utlovad ett sådant. Det hade förmodligen fastnat i tullen. Mycket riktigt. På tullen skrattade man och sa:
”Vi kastade paketet. Vi öppnade det när vi såg vad som stod på omslaget: ’Koskitar, Finland.’ Ingen vill väl ha ett paket med koskitar.”
Den här historien fick Bengt af Klintberg i ett brev daterat den 9 november 2007. Avsändare var Rolf Sävström i Vallentuna, som berättade att han länge trott berättelsen var sann men fattat misstankar när han började känna igen andra historier som den där advokaten drog.
“Dessutom har jag kollat med finnar: efternamnet Koskitar finns inte”, tillägger han i brevet.
Det var inte det enda brevet som skickades till af Klintberg om Koskitar-historien. Redan 1999 hade Fredrika Biström i Helsingfors upplyst om att historien hade cirkulerat i fyra decennier i den lilla staden Borgå, strax öster om Helsingfors. I versionen hon hade hört skulle den finska avsändaren ha försökt skriva “varma hälsningar”, men av okunskap om svenska bara råkat skriva “varma”. Så på kortet stod det “Varma, Koskitar”.
Men i hennes version innehöll inte försändelsen några “mörkbruna brödkakor”, utan istället det som denna vandringssägen allra oftast handlar om: den finska traditionella påskdesserten memma.
Och varför handlar den om memma? För att detta är memma:
Bild: Yle.
Troligen har, i versionen som advokaten berättade, memman fallit bort på grund av lokal okunskap om denna finska delikatess. Historien är ju uppenbarligen densamma.
Hur gammal är den egentligen? Fredrika Biströms uppgift om en idag upp till 50 år gammal härkomst, kanske i svenskspråkiga Finland, verkar inte osannolik. I vissa versioner ska det hela ha utspelat sig under andra världskriget, men jag hittar inga så gamla publiceringar av historien. Den tidigaste är från 1967, i en text i Svenska Dagbladets arkiv, skriven av finlandssvensken Nils Holmqvist. Där kommer också “Varma” mer osökt in, som mottagarens förnamn:
Svenska Dagbladet 1967-08-02.
Enligt en sökning i KB:s digitala dagstidningsdatabas finns den även återgiven 1988 i Göteborgsposten. Och berättelsen sprids faktiskt än idag. Den är tacksamt lättgooglad, och går att spåra tillbaka till 2005 i en krönika i Kristianstadsbladet och 2006 då en exilfinne i Italien drog sig den till minnes i ett finskspråkigt blogginlägg. 2014 berättas den på svenska på en blogg tillhörande en 89-årig kvinna som sedan dess tyvärr gått bort och samma år i en annan version där mottagaren heter Rouva Miuka Koskitar vilket tullen tolkar på ett sätt man säkert kan räkna ut. Ja, så sent publicerad som i april 2025 dyker jag på den i en kommentar på Facebook.
Jag tolkar berättelsen som ganska harmlös underhållning på språkförbistrings- och det kulinariska kulturkrockstemat, ungefär lika ofta återberättad som vandringssägen och som rolig historia. Möjligen kan man mellan raderna spåra en finsk erfarenhet av svensk arrogans. I berättelsen tror svenska tulltjänstemän självklart att finländare är så primitiva att de sänder bajs över posten. En inte alldeles smickrande bild av oss.
Intressant är att samma språkdetalj som får historien att låta någorlunda trovärdig bland svenskar – att “Koskitar”, när det uttalas typ “Kåski-tar”, skulle kunna vara ett finskt namn – får den att fungera bland finskspråkiga, där ju “koskitar” är ett svenskt ord som vilket som helst. Först i och med översättningen förstår finnarna skämtet.
Har du hört den här historien, eller en annan du tror är en vandringssägen? Tipsa mig!
