Den här historien publicerades på sajten Tjuvlyssnat, som när det begav sig för nästan två decennier sedan var ganska stor. Då utbröt en mindre debatt om dess autenticitet. Det ansågs av vissa vara den roligaste tjuvlyssningen som sajten dittills publicerat, men andra tyckte den verkade påhittad. “Jag anar en råtta i en pizza…”, skrev kommentatoren Anders. Ytterligare några kände igen den. “Denna exakta historien berättades i en dokumentär om Ingvar Kamprad jag såg för 2-3 år sedan”, skrev en annan. Mannen bakom Tjuvlyssnat, Damon Rasti, gick själv in och försvarade historien. “Bidraget är inskickat från en person med en högre position inom IKEA. Jag hade ALDRIG publicerat denna om den kom från en anonym person, då den känns lite för perfekt!”, skrev han.

Insatserna steg allt eftersom kommentarsfältet växte. “Jag var med vid denna öppningen och detta är 100% sant”, intygade en anonym kommentator. “Så den här gamla historien är ute och valsar igen? Senast jag hörde den var i början av 90-talet (när jag jobbade centralt på IKEA), men då utspelades den i ett nyöppnat varuhus i USA om jag inte minns fel”, högg en annan emot.

En vanlig missuppfattning är att en vandringssägen per definition måste vara osann som berättelse. Så är det inte. Det mest centrala är ordets förled – att den vandrar. Om det bland åhörarna uppstår och uttrycks tvivel är det inte alls ett problem för vandringssägnen som sådan. Tvärtom – den kända folkloristen Linda Dégh har skrivit att “the legend is a legend once it entertains debate about belief". Med andra ord gör just den hetsiga diskussionen i kommentarsfältet denna historia om Ingvar Kamprad extra intressant för mig.

Har du hört den förut? Tipsa mig!

För något som vandrat verkar ändå finnas här. Den japanska nättidningen Roppongi Mirai-Kaigi publicerade 2017 en intervju med den kände arkitekten Hiroshi Naito, som då återberättade en historia som cirkulerade på University of Tokyo där Naito undervisade:

Jag behöver naturligtvis inte peka ut likheterna för dem ser ni ju själva, men det är påfallande hur identisk slutklämmen är. Eftersom civilingenjören inte ges ett namn som, likt Kamprads, kan bygga upp hans status får berättelsen nöja sig med att konstatera att han är “super-elite”. Tyvärr går inte Naito in på hur länge denna berättelse cirkulerat på University of Tokyo men det finns inget som talar emot en lång livslängd. Är det en och samma berättelse som knutits till dessa två, och kanske ännu fler, kända namn?

Ingvar Kamprad är en av svensk företagshistorias mest kända namn och därtill förknippad med en uppsättning tydliga och specifika karaktärsdrag och egenskaper. Han är därmed – likt Warren Buffet, Donald Trump och Zlatan – perfekt flugpapper för historier om larger than life-karaktärer.

Just Kamprad förknippas väl med uppfinningsrikedom, sparsamhet och detaljorientering, vilket skildras i en annan skröna. Det var en man i Tyresö 2005 som hade hört den, och vände sig till Bengt af Klintberg med en fråga om den:

Jag har försökt undersöka båda dessa historier men inte kommit så långt. Staffan Jeppsson, som jobbade tre decennier på Ikea och flera år som Ingvar Kamprads assistent, hade inte hört någon av dem.

Den om butiksöppningen i Ryssland hade han ingen kommentar till, men den här senaste tyckte han lät någorlunda sannolik. Kamprad skulle, skrev han till mig, “absolut ha uppmärksammat att kandidaten bara skrev på en sida och troligen också påtalat det men jag tror inte han skulle gå så långt som att inte ge honom arbetet pga det.”

Har du hört den förut, eller någon annan historia om Ingvar Kamprad? Tipsa mig!

Bild: CC BY-NC 2.0 Melissa Scott på Flickr.