Orsaken bakom vad som drabbat de 20-tal arbetare på SSAB:s område är fortfarande ett mysterium. Trots 150 000 gastester och 1700 markprover så är man inte närmre lösningen idag, än för en månad sedan.
– Vi är förbryllade, säger SSAB:s vd Johnny Sjöström.
(…)
Hittills har ett 20-tal medarbetare insjuknat efter att ha drabbats av symptom som yrsel, irriterade luftvägar, huvudvärk och näsblod.
På Svartön i Luleå bygger SSAB ett nytt stålverk. Det är en del av SSAB:s satsning på fossilfritt stål, och tänkt att bli världens mest elektrifierade. Men sedan i februari har bygget stött på patrull, i form av ett besynnerligt sjukdomsutbrott.
Enligt SSAB kom det första sjukdomsutbrottet den 19 februari, en anställd av en underleverantör. Arbetet på hans plats pausades och flyttades medan SSAB började genomföra testning. I media uppmärksammades situationen först den 26 mars, då fler anställda tvingats söka vård och hela markarbetet stoppats. Symtomen beskrevs då som “bland annat illamående och huvudvärk”.
Den andra april var det ett tiotal som hade sökt vård, enligt Dagens Arbete, där den som drabbats värst var en anonym man i 35-årsåldern som enligt NSD fick söka vård med kemisk lunginflammation och nerv- och lungskador. I övrigt beskrevs symtomen som illamående, näsblod och huvudvärk. Den tredje april kom beskedet från SSAB att man pausade hela arbetsplatsen.
Ännu pågår testning på den nedstängda arbetsplatsen men någon klar källa till sjukdomsutbrottet har alltså, trots omfattande testning, inte hittats.
Mest illa däran tycks 35-åringen vara som haft kemisk lunginflammation. Det har, enligt NSD, “varit svårt att hitta den direkta orsaken i hans kropp”, men själva diagnosen tyder på att han andats in något farligt.
Han jobbade enligt NSD som maskinförare hos en av underentreprenörerna till NCC. NSD:s artikel var publicerad den 30:e mars, och där framgår också att han då varit sjukskriven i sex veckor. Räknar man bakåt i kalendern hamnar man nära datumet den 19 februari, och sålunda kan detta röra sig om den underleverantörsanställde som SSAB själv beskrivit som den första sjukdomsdrabbade.
Frågan är vad som drabbat det övriga 20-tal som därefter insjuknat på arbetsplatsen. Ingen av dessa verkar ha blivit lika allvarligt sjuka, men en anmälan har upprättats om arbetsmiljöbrott och vållande till sjukdom och en förundersökning pågår enligt en artikel i NSD den 23 april vars åklagare säger att “något är fel. Så är det ju. Men vad, det vet vi inte.”
Det tycks som att de anställda allt sedan det första sjukdomsutbrottet, helt naturligt, pratat mycket med varandra om situationen. En annan underentreprenör som intervjudes av NSD den 30:e mars beskriver hur han tyckte sig bli mer andfådd med tiden, och att han sedan drabbades av hosta och huvudvärk. “Jag tyckte de flesta runtom en pratade om att de hade fått liknande symptom”, sade han då till NSD. Det stöder en bild som också getts av fackombudsmannen Claes Danell, som för Arbetet den 27 mars berättade att det “cirkulerade mycket rykten bland de anställda”.
En hypotes är att utbrottet åtminstone delvis skulle kunna förklaras som ett smittsamt psykogent tillstånd – vad som tidigare kallats masshysteri.
Det är iögonfallande att av kriterierna för ett “tankevirus”, som det kallas i läkaren Kjell Asplunds text om saken på Forskning & Framsteg, tycks alla fem bra nära uppfyllda:
Det finns kroppsliga symtom. Vanligast är huvudvärk, yrsel, illamående, andningssvårigheter och svimningar. Vid långdragna epidemier kan symtomen variera, alltifrån magsmärtor och värk till känselbortfall, blindhet, danssjuka och svår apati.
Symtomen sprids som en epidemi. I regel handlar det om en tidig spridningsfas, en tydlig topp och en avklingandefas.
De drabbade anser själva att symtomen beror på ett yttre hot. Detta hot kan vara fysiskt (till exempel giftgas, virus, insekter eller strålning) eller andligt (historiskt har demoner och häxor varit särskilt aktiva).
Symtomen är inte förenliga med kända orsaker som gifter eller infektioner.
Ingen dör. Det finns ett väldigt gap mellan de ofta dramatiska symtomen och sjukdomens prognos.
Det ska nämnas att den fjärde punkten ännu inte har uppfyllts fullt ut, även om nyheten om de 150 000 proverna utan resultat pekar i den riktningen, och att det i fallet med 35-åringen med kemisk lunginflammation av allt att döma inte finns ett “väldigt gap” mellan symtom och prognos. Här tycks en riktig fysisk reaktion föreligga.
Men mitt förslag är att det är hans fall som utlöst de andras, och då som psykogent tillstånd.
Den amerikanska sociologen Robert Bartholomew har forskat mycket på detta område, och när han får ta del av symtomen som beskrivits av de drabbade i Luleå svarar han per mejl att de är “väldigt vanligt förekommande” vid masspsykogena utbrott. Näsblodet kan tyckas mer konkret än de andra, skriver Bartholomew, men noterar att det är vanligt och odramatiskt i torra eller dammiga miljöer.
– De flesta utbrott av masspsykogen sjukdom inleds med en utlösande händelse, exempelvis att någon insjuknar eller att oro uppstår kring en möjlig exponering, skriver Bartholomew till mig i min översättning.
– I en industriell miljö som ett stålverk kan arbetstagarna redan vara på helspänn inför kemiska risker. Denna förhöjda vaksamhet kan leda till att normala kroppsliga förnimmelser förstärks och omvandlas till upplevd sjukdom eller exponering.
Detta är vanligen ingen populär diagnos, åtminstone bland de drabbade. De kan känna sig avfärdade och stigmatiserade, skriver Kjell Asplund i Forskning & Framsteg. Men, som han konstaterar, vore diagnosen ingen anklagelse om simulering.
“Rädslan och ångesten är högst verkliga” hos de drabbade, skriver han. “De kroppsliga symtom de drabbade upplever är äkta och orsakar lidande. Hjärtat rusar faktiskt. Yrseln och upplevelsen att inte få luft är högst reell, liksom illamåendet och svimningarna.”
Jag har utöver Bartholomew haft kontakt med både Kjell Asplund och Anna-Sara Claeson och Stefan Ljunggren, forskare och experter på exponering i arbetsmiljö. Ingen har detaljinsyn i fallet med stålverksbygget i Luleå, och ingen av dem vill heller utesluta att det faktiskt skulle kunna ligga en exponering bakom sjukdomsutbrottet.
Expertisen är alltså återhållsam med att stödja mitt förslag.
Icke desto mindre – och med detta klargjort för läsaren, som får ta det för vad det är – framlägger jag det, som ett spår värt att följa. Det har trots hänt förr – från de apatiska barn som blev en politisk stridsfråga på 00-talet, via amerikanska diplomater på Kuba som drabbades av “Havannasyndromet”, till ett gäng SÄPO-anställda i april 2024.
Stålverksbyggarna i Luleå hade varit i respektabelt sällskap.
