En kvinna är ensam hemma medan hennes man reser i jobbet. Hon är inte så morsk i att vara hemma ensam egentligen men allt går bra. Familjen är välbeställd och bor i ett stort hus, och det finns larm både inne och ute. Kvinnan larmar på och går och lägger sig.
Någon gång framåt natten ringer kvinnans telefon. Det är Securitas larmcentral som säger:
”Bli inte rädd nu men larmet har löst ut i köket. Vi tittar i kameran men kan inte riktigt se något.”
Kvinnan blir förstås skakad men har ju larmcentralen i luren, som dessutom tittar i kameran. Hon går ner i köket och där är inte en levande själ.
Då säger larmoperatören att de ser en stor svart skugga precis bakom köksön! Kvinnan tittar dit men ser absolut ingenting. Larmoperatören försöker igen.
”Ser du verkligen ingenting vid köksön?”
Kvinnan står på sig — hon är helt ensam i köket.
Efter en lång stund ger sig operatören, det kanske är en fläck på kameran eller en skugga. Kvinnan går och lägger sig och sover trots allt bra.
Nästa dag sätter hon sig och tittar på inspelningen från köket natten innan. Hon får total panik när hon ser ett stor svart svävande torso bakom köksön.
Det här är en berättelse som detta nyhetsbrevs läsare Martina fick höra av en kvinna i 50-årsåldern i Västervik. Hon fick den beskriven som “alldeles sann”. Vad man tror om det är upp till var och en. Det är trots allt en renodlad spökhistoria – “ett stort svart svävande torso” är svårt att tolka på något annat sätt.
Om det är en vandringssägen är jag mindre säker på. Jag har inte hittat något annat belägg, det vill säga någon annan version av den, det vill säga en historia där en övervakare på distans varnar för något som på ett övernaturligt sätt bekräftas först i efterhand. (Har du? Tipsa mig!) Det fascinerande är att berättelsen är uppbyggd som en socialrealistisk vandringssägen, där man hela vägen fram till slutet förväntar sig närkamp med en inbrottstjuv eller mördare, men att den slutar så patenterat övernaturligt. Den känns därigenom som en klassiker men verkar helt ny.
Delar man upp berättelsen i sina beståndsdelar hittar man många möjliga inspirationskällor.
Vandringssägner om att bli räddad från ett livs levande hot som en stalker, inbrottstjuv eller galning, för att någon råkar se hur de lurpassar på en, har spridits i årtionden. Spontant kommer jag att tänka på historierna jag berättar i avsnitt 81 av Creepypodden, de om mannen som ser någon smyga in hos en granne, ringer och varnar henne och därmed räddar henne från en presumtiv mördare, och de om en mördare som gömt sig i någons baksäte och som stoppas bara för att en lastbilschaffis förföljer henne med helljusen på.
Det finns nätburna vandringssägner med liknande intrångsmotiv, som den om clownstatyn. Ett välbeställt par lämnar sina barn till en ung barnvakt och åker till en restaurang, men under kvällen ringer barnvakten och berättar att hon blir så illa till mods av deras clownstaty. Är det okej om hon täcker över den? Paret blir förskräckta – de har ingen clownstaty. Historien har olika slut, beroende på om den berättas som en spökhistoria (då skriker kanske barnvakten högt i luren, samtalet bryts och hemma väntar en fruktansvärd scen) eller som en vandringssägen (då visar det sig att “clownstatyn” eller “clowndockan” var någon sorts galning eller inbrottstjuv).
Dessa bygger nu alla snarare på intrångsskräcken, än den för spöken.
Det finns förvisso oändliga mängder av kusliga övervakningskamerainspelningar där någon suddig vålnad rör sig genom lägenheter, utan att ha bevittnats med blotta ögat. Men oftast är dessa bara filminspelningar utan kontextuella berättelser, på det sättet som “mystiska filmer” på nätet ofta nöjer sig med att vara. I jämförelse handlar Martinas berättelse inte om ett fysiskt hot utan ett övernaturligt, och inte om att räddas utan om att exponeras.
Den är liksom motsatsen till nätets övervakningskamerafilmer: det är berättelsens lika traditionella som dramaturgiskt fulländade twist som gör den, inte att den omnämnda filminspelningen existerar i sin egen rätt.
Det närmaste jag kommer är när övervakningskamerafilmer beskrivs i mindre nogräknade medier, då övernaturligheter antyds men i ett duktigt och seriöst nyhetsspråk. Som en händelse i Chongqing 2024, där en kvinna vaknade på natten av ett larm utlöst av hennes rörelsekänsliga övervakningskamera som senare visade sig ha fångat en märklig skugga som rörde sig genom vardagsrummet, eller en annan händelse 2022 där en kvinna i Pennsylvania via sitt övervakningssystem såg en spöklig figur nere i köket och därför skickade ner sin make för att undersöka saken bara för att få till svar att maken inte såg någonting där. Här finns definitivt stoff som kunnat inspirera.
Så, är det här en vandringssägen? Stilistiskt är den alltså perfekt, där den ensamma kvinnan i sitt hem utsätts för ett upplevt hot och – ledsagad av en hjälpande hand från samhället per telefon – ställs inför det övernaturliga utan att själv förstå det. Slutet är mästerligt. Kanske är det en muntlig tradition som bygger på sådana filmklipp som de jag länkar till ovan. Men samtidigt måste den då ändå fått någorlunda spridning för att jag ska vilja välsigna den med vandringssägensstämpeln. Har den bara berättats i Västervik för Martina rör det sig helt enkelt bara om att hennes kompis är en osedvanligt bra berättare.
Så: har du hört den, eller någonting som liknar den? Tipsa mig!
(Glad påsk!)
