Söndagens riksnyhets om olyckan vid ett hopptorn i Gislaved följde vandringssägnens alla regler. Först kom den initiala rapporten, att någon hade skadat sig på “spetsiga pålar i vattnet” när den hoppade från en badplattform i vattnet. Brottet utreddes preliminärt som framkallande av fara för andra.

Oro för en så meningslösa illvilja, gömd mitt i idyllen, som måste ligga bakom ett sådant illdåd följde. Men också skepsis. Flashbacktråden om nyheten är illustrativ: utgångspunkten är fasa, minuter senare kallar någon händelsen “en vandringssägen”.

Och så kom dementin. Mellan raderna kan utläsas ungefär hur händelseförloppet måste ha gått till: en person gjorde sig illa, förvirring uppstod, och i brist på klarhet anpassades berättelse efter den kanske mest kända samtida vandringssägnen som finns, som så envist dyker upp varje sommar i Sverige.

Sanningen är att att spetsade pålar vid en svensk badplats är lika stora hot som hajattacker.

Nästan bokstavligt talat samma sak. Utifrån samma tankefel, att de mest iögonfallande och dramatiska hoten i vattnet också skulle vara de viktigaste att tänka på, och bara en gnutta mindre osannolikt.

Det är en syndabock för ett mänskligt problembeteende som vi inte riktigt vill acceptera bara går att lösa med envetet, tråkigt säkerhetstänkande.

Men i verkligheten dör och skadas varje sommar alldeles för många badande svenskar för att:

Dessa dödsfall sammanfattas i dystra siffror varje höst. Av dem är det en försvinnande liten bråkdel genom alla år som orsakats av avsiktligt utplacerade fällor vid bryggor eller hopptorn. Ändå blir rykten om sådant riksnyheter. För då kan vi skylla på enskild ondska, och inte allmänna brister.

Latent ligger fasan kvar i bakhuvudet, för trots att det här så sällan faktiskt händer KAN det när helst hända, varma svenska sommardagar. På så sätt hålls ryktet vid liv.

”Mina tidigaste minnen av detta... Det måste ha varit på 60-talet någon gång, så det är inget nytt”, sade Bengt af Klintberg i en intervju 2013.

Ändå kunde man den sommaren konstatera åtminstone ett fall av faktiskt järnrör under vattenytan, på en badplats i Örkelljunga kommun. Bengt af Klintberg beskrev det hela som ett exempel på ostension, när vandringssägnen föregår beteendet istället för tvärtom.

Det var folkloristerna Linda Dégh och Andrew Vázsonyi som föreslog att människor faktiskt kunde inspireras av berättelserna vi berättar, att ”fact can become narrative and narrative can become fact”. Att någon sadist kan ha hört historierna och bestämt sig för att imitera beteendet är alltså en möjlig förklaring till varför sägnen plötsligt blivit sanning.

Det kan hända. Det betyder dock absolut inte att det händer ofta, bara att vi reagerar mycket häftigare då. ”Sjuka jävlar som trycker ner pålar i vattnet i Tyresö kolla innan ni hoppar” skriver en medborgare på Facebook om ett fall 2018 där barn skadades när de hoppade i vattnet.

I Tidaholm gick kommunen i början av juni det året ut med att Lilla havssjöns badplats stängts av ”på grund av sabotage och järnrör i vattnet”, och i Trelleborg avkrävdes kommunen på varningar för de över halvdussinet järnrör som stod rakt upp precis bredvid bryggan vid Dalabadet.

I samtliga fall är de spontana tolkningarna av föremålen i vattnet glasklara: det kan inte röra sig om något annat än människor som med berått mod planterat vassa saker vid badplatser i ett försök att göra skada.

Detta trots att alla tre fall fick andra förklaringar:

I Tyresö visade det sig att det var fästen på en flytbrygga som orsakade skadorna, i Tidaholm låg pålen som hittades nere på bottnen och var näppeligen uppriggad för att skada, och i Trelleborg förklarades de 8-10 järnrören i vattnet som ställningen till en gammal handikappbrygga som funnits där förut.

Det här är ett mönster som upprepar sig år efter år, och nu alltså så sent som igår.

Faktum är att vi, som ett resultat av vår förväntan på mänsklig illvilja där slumpen egentligen är den skyldiga, drar alldeles för snabba slutsatser. Vi vill skälla ut någon, piska bort problemen genom att skälla ut dem som dåliga beteenden, hellre än att resignera inför insikten att mänsklig oförsiktighet oftare är boven i dramat.

Vi förblindas för långt mer verkliga hot. Vi dricker och badar, simmar ut för långt, dyker oförsiktigt och överskattar vår simkunnighet, allt saker som resulterat i betydligt fler tragedier än någon påle någonsin kan. Men det kan man inte skälla bort, utan kräver enveten och uthållig uppmärksamhet och tjatigt säkerhetstänk.

Inte alls lika lätt och lockande som att bli förbannad på någon jävla badplatsmarodör.

Det ovanstående är en sorts sammansmältning av gårdagens nyhet om Gislaved och en text jag skrev i juni 2018 i DN om den sommarens motsvarande ryktesspridning. Eftersom detta är mycket tidlös materia duger den än.