Jag pratade med en kompis i morse. Och hon berättade för mig en historia som hon hade hört.
Hennes man, alltså min kompis man, har en bekant som har en bekant. Typ någonting sånt var det. (…) Men det är en man som har jobbat som mellanchef på Volvo.
Han träffade en kvinna, gifte sig med henne, skaffade två små underbara gulliga barn. Sen efter många år så var hon en dag helt plötsligt försvunnen.
Då visade det sig, håll i dig här nu, att den här kvinnan var en rysk spion. Och hennes uppdrag var slut.
Den här berättelsen hörde jag i ett avsnitt av podden Mitt i livet. Det är första gången jag stöter på den. Att den har alla kännetecken för en vandringssägen – en kompis kompis som källa, en välbekant vardag som scen, detaljer och stildrag som höjer dess trovärdighet och en dramatisk twist i slutet – behöver jag nästan inte säga. Det är i det närmaste ett skolboksexempel.
Har du hört den? Tipsa mig!
Jag tror inte den är sann, för en sådan här händelse hade skapat enorma rubriker om den verkligen inträffat. Så var kommer den ifrån, och varför sprids den?
Detaljerna har lätt identifierbara möjliga inspirationskällor. I februari 2021 åtalades en man för att bedrivit industrispionage på just Volvo för Rysslands räkning. Kanske var det så denna institution fick sitt namn inlånat i berättelsen. Om någonting främmande och hotfullt ska nästla sig in i vardagen i en historia behöver man först befästa bilden av det normala, och vad är väl normalare svenskt än att jobba som mellanchef på Volvo?
Än mer passande är historien om spionen på Volvo eftersom Uppdrag granskning i oktober 2023 avslöjade att den som rekryterat den då dömda industrispionen var en “rådgivare” på ryska ambassaden, och att även han och hans hustru – officiellt bibliotekarie på ambassaden – kunde kopplas till den ryska underrättelsetjänsten SVR. Här dyker alltså även en hustru med förtäckt motiv upp.
Om vi tänker oss att berättelsen influerats även av mer internationellt kända spionfall så skulle väl historien om Anna Chapman kunna passa in, som 2010 greps som rysk spion. Då hade hon gift sig med en engelsman och fått brittiskt pass.
Hennes ryska etnicitet var dock känd, och några barn fick hon och engelsmannen aldrig, så kanske är det istället paret Gisch som inspirerat. De bodde i Slovenien och påstod sig komma från Argentina, men när det 2022 avslöjades att de var ryska spioner och i själva verket hette Artem Dultsev och Anna Dultseva hade inte ens deras två barn vetat om det. Kanske har även teveserien The Americans (FX, 2013–2018), om en vanlig amerikansk familj där man och hustru i hemlighet är spioner, inspirerat.
Samtidigt är detta långt från första gången historier berättas om gifta kvinnor som döljer sin verkliga identitet. I Aarne-Thompsons klassifikationssystem, som samlar och beskriver folksägner, klassificeras berättelsen om svanjungfrun som ATU 400. Äldst känd är den i Kina, där versioner från 300-talet finns bevarade. Senast på medeltiden var den spridd i Europa, men redan i en eddadikt från 800-talet finns en svanjungfru i figuren Ölrun.
Den berättelsen sammanfattas av Wikipedia såhär:
En man råkar få syn på en svanjungfru som tagit av sig sin hamn. Han gömmer då undan hamnen och tvingar henne att gifta sig med honom. De lever sedan som makar i flera år och får flera barn. Men till sist lyckas svanjungfrun återfinna sin fågelhamn. Då flyger hon bort och återkommer aldrig.
I den svenska folktron verkar inte svanjungfrun ha varit särskilt populär, men hon har gett upphov till en lokalvariant. I sitt eget klassifikationssystem över svenska folkberättelser, The Types of the Swedish Folk Legend från 2010, har Bengt af Klintberg i avdelningen med historier om mänskligt hamnskiftande med en typ han kallar Q11. I en av uppteckningarna kallas den “Maran och nyckelhålet” och lyder enligt följande:
Mor talade om, att det var en bondpojk, som hade så ont av maran, att han inte visste, hur han skulle bära sig åt. Till slut erbjöd sig hans bäste vän att sova i samma rum. Han visste, att maran brukade komma in genom nyckelhålet, och han placerade sig därför vid dörren. Så hade han försett sig med en propp, som passade i nyckelhålet.
När han nu på natten hörde den andre ge sig i sängen, förstod han, att maran var inne. Då satte han proppen i nyckelhålet och tände ljuset. Till sin förvåning fick han se en stor, grann flicka i rummet. Han väckte kamraten, och de frågade flickan, var hon var kommen ifrån. Men det hade hon ingen aning om.
Så blev hon stannande på gården, och bondpojken tyckte om henne och gifte sej med henne, och de fick sju barn. Men en dag blev de ovänner. Då sade mannen: "Du behöver inte vara så morsk, för denne vägen är du kommen hit". Därmed pekade han på nyckelhålet. Men knappt hade han sagt detta, förrän hon var försvunnen.
Det finns nu, tycker jag, klara kopplingar mellan dessa gamla folksägner och vandringssägnen om den ryska spionen. Den främmande kvinnan som sänks ned i en vardag, blir gift och integrerad i den, får barn och lever ett vanligt liv under flera år. När hon till slut försvinner är det för att hon ges tillfälle, tillbaka till världen varifrån hon kom, dit hon hör. Hennes egentliga lojalitet avslöjas.
I all parbildning har ett moment av ömsesidigt tillitslöfte funnits, och äktenskapet har historiskt byggt på att det (och oftast ett mer eller mindre juridiskt fullbordat ägandeskap av kvinnan) formaliseras. Samtidigt är ingen tillit fullständig, och ingen människa helt öppen. Berättelserna har genom tiderna handlat om vilka hemligheter män och kvinnor – trots löften om motsatsen – bevarar. När vi hör dem får vi tillfälle att jämföra med och reflektera över våra egna liv.
Men dessa berättelser konkurrerar med allt annat vi har att prata om. Varje tids berättelser kräver sin egen dramatisering, tillräckligt spektakulär för att inte drunkna i mängden och samtidigt tillräckligt realistisk för att inte avslöja sig som en saga. Ur balansgången föddes kanske förr en svanjungfru eller maran, men idag är det en rysk spion.
Kanske var det alltså en tusenårig tradition, samtida blixtbelyst, som visade sig i podden Mitt i livet i december.
Om du gillar det här nyhetsbrevet får du hemskt gärna tipsa en vän om att prenumerera på det. Och har du hört den här historien, eller en annan du tror kan ha varit en vandringssägen? Tipsa mig!
