Den var väl inte totalt vattentät, nyheten som TV4 publicerade i februari. Nog för att Tony Sundström faktiskt verkar ha fått något i sin Billys som inte fanns med i innehållsförteckningen. Nog för att han direkt blev så övertygad om att det var en råttas tand att han direkt sprang och spydde. Och nog för att TV4 visat detta föremål för “flera veterinärer och experter inom skadedjur”, och att några av dessa tyckt den “liknar en” råttand.

Men Dafgårds, som tydligen ligger bakom Billys-pizzorna (visste alla redan det? Jag trodde det var typ någon Elvisimitatör i Plöshylta som gjorde dem), skyller på att “ben- och broskseparatorerna” (mums) ibland misslyckas med rensningen av köttet de har på sina pizzor, och påpekar samtidigt att Tony “på grund av leveranskostnaderna” inte skickat in benbiten, och att de därför inte fått möjlighet att undersöka den.

Att Tony varit så mycket mer noggrann med att följa upp med TV4 än med Dafgårds, och att hans beskrivning av traumat kanske snarare hör hemma i ett reportage om en barnporrsutredare (“Jag mår dåligt fortfarande. Jag får inte sova om nätterna.”), gör att han inte på rak arm känns som det perfekta vittnet.

Jag tror med andra ord inte att det här är nyheten som bevisar att Sveriges mest kända vandringssägen i själva verket är sann.

Trots att historien på pappret är så lik Sveriges kanske mest kända vandringssägen, den som handlar om hur någons arbetskamrats syster sensommaren 1973 besökte en pizzeria på Hornsgatan, och på natten vaknade med smärtor i tandköttet. Hon åkte till Södersjukhuset och fick någonting som fastnat mellan hennes tänder borttaget, och det visade sig då vara just en råttas tand.

Å andra sidan: att någonting inträffar i verkligheten som liknar händelseförloppet i en vandringssägen är varken omöjligt eller unikt. Rent statistiskt, utifrån hur mycket saker som händer överallt hela tiden, är det nog tvärtom en ren oundviklighet. Det ogiltigförklarar inte vandringssägnerna som sådana.

En vanlig missuppfattning är vandringssägnens definierande drag ligger i ordets andra led, att det är en sägen, det vill säga, en saga. I själva verket är det första ledet som utmärker vandringssägnen, att den vandrar. När berättelsen traderas vidare får den nya huvudrollsinnehavare, utspelar sig på nya platser, och detaljer byts ut för att bättre matcha åhörarnas alltjämt skiftande förväntningar. Värdet i en vandringssägen ligger i vad den förlöser.

En osann berättelse säger inte självklart någonting om sin samtid. Det gör däremot en berättelse som människor vill föra vidare, oaktat dess sanningshalt. Därmed svarar den mot ett behov.

1970-talets rykten om råttben upphittade i pizzor fann sin näring i den utbredda men nedhyssjade fördomsfullheten mot invandrarna som jobbade i storstädernas nya snabbmatskök. Förutan den, och modernitetens strikta uppdelning mellan det kött som skulle ätas och det som var inte bara sågs som oätligt utan direkt farligt, hade de inte nått någonstans.

Nyheten om Billyspizzan förlöser några klick hos TV4 men inte mycket mer. Det finns inget tabubelagt i uppfattningen att fabrikstillverkade micropizzor nog är lite äckliga. Det är allmänt känt, accepterat och redan inprisat för oss som äter dem.

Ja, dessa berättelser liknar varandra på ytan. Men den ena gav ett eftertraktat svepskäl att ventilera sina farhågor och misstankar kring invandrare. Något liknande har inte historien om Tony Sundströms trista mellanmål att erbjuda. Därför har du inte heller hört en liknande historia som vandringssägen.

Eller? Har jag fel? Om du har hört en historia du tror kan ha varit en vandringssägen – tipsa mig!