Det ryktas att Benjamin Netanyahu ska ha dött. Enligt Snopes var det på Twitter som påståendet först dök upp, att det var något fuffens med ett livesänt tal som den israeliska statsministern höll den 12 mars. I en bildruta såg det ut som att han hade sex fingrar. I ett inlägg på Instagram skrev ett konto med vaga kopplingar till Iran att frågan nu var om Netanyahu “gömde sig, var död eller allvarligt skadad”.

Efter att ryktet fått ytterligare uppbackning av iranska medier publicerade Netanyahu, enligt Reuters för att i akt och mening tillbakavisa det, ett klipp där han köpte kaffe på ett fik. Även detta klipp har misstänkliggjorts för att vara AI-genererat.

Ingetdera verkar stämma. Det som tolkas som ett sjätte finger är helt enkelt bara en del av handen. Cafét som Netanyahu besökte har lagt upp egna, ganska mänskligt taffliga foton från tillfället. Han är lika levande som jag och (hoppas jag verkligen) du.

Den första falska dödsryktet jag minns att jag såg på nätet kretsade kring Kim Jong-Il, och det måste ha varit 2008. Ett par år senare, när han faktiskt dog, dröjde det 51 timmar för de nordkoreanska statligt kontrollerade medierna att rapportera om det. Decennierna av kremlologi som under Kalla kriget krävts för att förstå vad som egentligen pågick i Sovjet visade sig därmed värdefulla långt efter murens fall. Fortfarande kunde världsledare vara både levande och döda samtidigt.

Kanske är det därför artikeln på Wikipedia som heter “List of prematurely reported obituaries” bara har växt med åren. Men på sistone är det, och jag konstaterar det med visst intresse, Vladimir Putin och Donald Trump som ofta drabbats. Att nyheter färdas långsamt i Nordkorea kan man förstå, men att många tror att statsledarens död kan hemlighållas i länder som USA är fascinerande. Förutsättningen för det är en mediekontrollerande regim. Möjligen är det vad allt fler känner att Trumps USA utvecklas till.

De gemensamma nämnarna talar sina tydliga språk. De ledare vi dödförklarar är de som vi uppfattar som självsvåldiga och personligen ansvariga för en politik eller utveckling vi avskyr. Trots att utvecklingen i Iran just nu, inför våra blotta ögon, talar för motsatsen önsketänker vi att bara ledaren dör så ska en mild fredsduva ta makten. Ibland är det rent personligt. Somliga, som Margret Thatcher, var så intensivt illa omtyckta i vissa läger att de kunde drabbas av dödsrykten även långt efter pensionen.

Förr, i den mer påvra informationsmiljön innan internet, var det i statligt kommunicerade bilder och formuleringar vi letade ledtrådar för att förstå om en Stalin eller Pol Pot dött. Ironiskt nog har AI-utvecklingen gett oss den möjligheten åter, genom att införa ett osäkerhetsmoment i alla bilder och filmer. Den som stirrar länge nog på ett nog så genuint filmklipp kommer börja tycka att det ser skumt ut. Vi håller på att rasa tillbaka ned i kremlologin.

Samtidigt är dessa rykte ett sorts primitivt folkligt ansvarsutkrävande. I boken Rykten – världens äldsta nyhetsmedium (1988) skriver professorn Jean-Noël Kapferer att ett rykte med momentum är en av få saker som kan tvinga fram svar från hemlighetsfulla stater. Många dödsrykten, inte minst det om Netanyahu, är säkerligen understödda av mer eller mindre skumraskig propaganda, men å andra sidan: bara de rykten som faktiskt kan väcka folkligt intresse är de som blir framgångsrika. En studie från 2016 visade att ett dödsrykte på Twitter effektivt och känslolöst hade påskyndat en dementi, och att det därmed hade “fungerat”.

Genom att sprida ryktet ställer vi en fråga, och bekräftelsen eller dementin är dess slutpunkt. Men för varje gång ett rykte om en makthavares död får spridning kan man tänka sig att det eroderar vår allmänna tillit till denne, till informationsmiljön där det når oss, och dennes position i allmänhet. En tronpretendent kan motiveras till handling om en önskan om drastisk förändring verkar ligga i luften. Det underbygger, så att säga, ett maktskifte. Ryktet omskapar verkligheten.

Har du hört ett rykte du tycker säger mer något intressant om samtiden? Tipsa mig!