- Jag åt lunch med några på Filmhuset strax före jul, sa Linda efter en stund. En där berättade att han hade sett en albinoorm, jag tror det var en pyton eller en boa, men det spelar ingen roll. Alldeles vit med ett gult mönster.
– Då var det en tjej som sa att hon hade haft en boa. Hemma i sin lägenhet, som husdjur. En jättelik orm, alltså. Plötsligt en dag ryckte hon till, för den låg bredvid henne i sängen, och den var utsträckt i sin fulla längd. Hon hade liksom alltid sett den hopringlad, va, men nu låg den där rak som en linjal. Hon blev livrädd, sedan ringde hon till Skansen för att prata med någon där som hade hand om ormar.
– Vet ni vad han sa? Jo, det var väldigt bra att hon ringde. Det var i grevens tid. För vad de stora ormarna gör när de rätar ut sig på det viset, det är att mäta bytet. För att se om de klarar av att sluka det.
- Å, fy fan! sa jag. Å, fy fan!
Idag, kära läsare, blir det tunga artilleriet. Det har blivit dags för nyhetsbrevet att ta upp en historia som, om man någonsin skulle ge ut en ny vandringssägenssamlingsbok av Bengt af Klintbergs snitt, nog kunde bli en bra titel: Ormen i sängen. Ovan läser ni den så som den återgavs i Karl Ove Knausgårds uppmärksammade bokserie Min kamp, del två från 2011.
Anledningen att jag tar upp den nu är att historien denna vecka aktualiserats och nått en mycket stor publik, då den återberättats av en karaktär i det senaste avsnittet av HBO-serien Euphoria:
@deadmonroe Alright. There’s that. Rue needs away safely 😓#euphoria #euphoriaseason3 #fyp #fyppppppppppppppppppppppp
(Ber om ursäkt för det konstiga klippet men det var det enda jag hittade på nätet.)
Den version som berättas i Euphoria innehåller, till skillnad från Knausgårds variant, intrigdetaljen att ormen slutat äta innan den började bete sig märkligt i sängen. Sensmoralen är anpassad efter teveseriens handling och sammanfattas koncist: “You never know a motherfuckers true intentions.”
När historien sprids i verkligheten brukar sensmoralen vara mer specifik: man ska inte tro att man kan tämja ett rovdjur. Det finns till och med ofta något skadeglatt över hur den berättas, som om man förstått något de dumma djurvännerna inte har. I ett avsnitt av podden Värt o Nämna som sändes i juni 2025 berättar Matilda Sjöberg historien för sin poddparhäst Jonny Loutfi, och dialogen avslutas i rörande och illustrativ enighet om vad man ska lära av historien:
M: Så att när han var lång nog, alltså ormis…
J: Precis.
M: …när ormis var lång nog, alltså längre än människan, då blev han bara så här, now I can eat you bitch.
J: Exakt.
M: För att det är det de gör.
J: Ja.
M: Alltså ormar, deras käkar, alltså de går ju liksom ur. Alltså de kan bli så jävla… De kan äta vad som helst. (…) Men också att folk är så här bara, åh, jag är lite cool. Jag har liksom en orm som husdjur. Man bara så här: du suger som människa.
J: Hur cool är du när du är i ormens mage?
Samtidigt finns här definitiva sexuella undertoner. En berättelse om (oftast) en kvinna som ligger i sin säng, akut hotad av någonting som raknar? Go figure. Här finns samma gamla traditionella sexualmoraliserande budskap som vanligt.
Jag har gjort tämligen omfattande research på berättelsen om ormen i sängen. Den tycks ha fått ett ganska omfattande genombrott i Sverige runt tiden då Min kamp 2 kom ut. Ett talande exempel är att det inte var den enda boken den återgavs i, ett annat att det enda japanskspråkiga återberättandet jag hittat kommer från en då 21-årig skådespelares blogginlägg 2010, och att det var en svensk jämnårig kollega hon spelade mot som berättat den för henne. Det tidigaste brevet som handlar om ormhistorien som finns i Bengt af Klintbergs arkiv kommer från 2008.
Historien uppstod dock av allt att döma i något av länderna kring Medelhavet, kanske Italien. Det är runt 2006 på italienska nätforum för ägare av exotiska djur den först publiceras. Där var man irriterad – historien är ju uppenbarligen osann. Ormar planerar inte sina måltider, utan äter när de är hungriga. Detta är som sagt de tidigaste spåren av historien på nätet, men frågar man runt hittar man ännu äldre sådana. Satirtecknaren Ivan Manuppelli, som tipsade om fyrverkerihistorien i det föregående nyhetsbrevet, säger till exempel att hans mamma berättade den redan runt 1990.
Historien finns hur som helst inte med i några av de större uppslagsverken över vandringssägner. Den har tillkommit senare än så, eller gått under radarn. Sedan har den exploderat och fått spridning i stora delar av världen. Och nu, tack vare Euphoria, även i en ung amerikansk generation.
