När jag jobbade inom Försvarsmakten så fick jag höra en berättelse om hur ett befäl under morgonvisitationen hade gett en värnpliktig omvisitation för rakning, eftersom denna haft mustasch.
Då hade den värnpliktiga blivit väldigt ledsen, och anmält officeraren.
För hon var kvinna.
Den som studerar etnologi på universitetet får sätta sig in i en av lärans mest grundläggande metoder för kunskapsinsamling: att genomföra intervjuer med hjälp av frågelistor. I vintras när etnologistudenterna på Lunds universitet gjorde detta var det i ett samarbete med mig och med fokus på just vår tids vandringssägner, och transkriberingarna fick jag ta del av.
En av studenterna intervjuade en 25-årig historiestudent från Kristianstad, som när han jobbade inom Försvarsmakten fått höra den ovanstående historien (lätt redigerad av mig). För läsaren som saknar insyn i värnpliktslingo är en visitation när en officer kontrollerar sina underordnades utrustning, uppträdande och uppsyn, och omvisitation är det man får om man blir underkänd. Historien kom på tal då 25-åringen tillfrågades om han hört något han trodde kunde vara en klintbergare. Han tillstod att han inte var säker på om denna var en sådan, och att han bara hört den en gång.
Samtalet som följde illustrerar dock väl ett typiskt källäge för vandringssägner:
Vem var det du hade hört det av då?
Kommer inte ihåg exakt vem, men det var en officer från grannplutonen, är jag nästan helt säker på.
Okej.
Kan ha varit en fänrik från min pluton också.
Och där händelsen skedde, var det på samma pluton eller?
Nej det skulle ha varit på ett annat förband.
Som en millennial från Stockholm är jag del av en generation som knappt ens tillfrågades om att göra lumpen, men jag frågade en kontakt med djupa känningar inom försvaret och hon fick veta att den här historien enligt flera personer cirkulerat åtminstone sedan det tidiga 00-talet.
”Ja, den har gått runt i många år”, sade en officer till henne.
Har du hört den, eller en variant av den? Tipsa mig!
Lumparhistorier är, bland skrönor och vandringssägner, en mycket rik kategori för sig. De har en inkluderande funktion, för de som svetsats samman av åren i det militära och dess särpräglade kultur, samtidigt som de exkluderar de som saknar erfarenheterna och språket som utmärker dem. Ofta har de handlat om att “överbjuda varandra i skryt med sitt eget kompanis förträfflighet eller i förbannelser över hur uselt det sköttes”, för att citera den finländske sociologen Knut Pipping som fortsatte: “Huvudsaken var, att ens eget kompani framstod som märkligare”.
Fram till på 1980-talet, då Försvarsmakten började släppa in kvinnor, var det en exklusivt maskulin miljö. Snacket kunde vara sexualiserande, sexistiskt och homofobt. När ekonomihistorikern Fia Sundevall på SU undersökte värnpliktigas minnesberättelser märkte hon att särskilt de som gjorde lumpen mellan 1970 och 2000 reagerade negativt på den, vilket hon förklarar med det värdegrundsarbete Försvarsmakten då börjat bedriva. Den något antikverade jargongen mötte allt mer motstånd.
Samtidigt är militären ännu mansdominerad och 25-åringens berättelse skildrar väl ur detta majoritetsperspektiv mötet med de allt fler kvinnorna, färgat av en evigt gällande uppfattning att den yngre generationen är svag och känslig. Ja, till och med fångar den krocken mellan det förflutna och samtiden. Befälet som anmärker på lumpartjejens uppsyn representerar en försvarsmakt som inte uppdaterat sin världsbild, och hon själv en generation som inte pallar med dess förväntningar men ändå kräver att få vara där.
(Säkert är det heller ingen slump att det är just som “orakad” den kvinnliga värnpliktiga framställs, eftersom det är ett laddat signaladjektiv för unga vänsterfeminister i den konservativa idévärld där denna historia antagligen sprids bäst.)
Har du hört den här historien, eller en annan du tror skulle kunna vara en vandringssägen? Tipsa mig!
