I början av september 2008 blev Bengt af Klintberg uppringd av en reporter på tidningen Ångermanland, som ville veta om han kände igen ovanstående berättelse. Tidningen hade fått tips om den och gjort ganska noggranna undersökningar, berättade reportern:

“En journalist på tidningen har försökt spåra kvinnan och helikopterföraren, men utan resultat. Han har talat med flera som har hört historien och till och med kunnat tala om vilken myr det var, men ingen har kunnat bekräfta att det är sant.”

Vad Bengt af Klintberg svarade reportern framgår inte i hans arkiverade vandringssägenssamling, som finns på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala, men däremot finns anteckningen från telefonsamtalet där. När jag hittade den började jag söka på nätet efter liknande historier.

Har du hört den? Tipsa mig!

Den är i varje fall bra nog för att förtjäna att återberättas. Det är ett för vandringssägnerna klassiskt motiv med en person som intet ont anande befinner sig i fara och räddas bara för att en utomstående lägger märke till det. Här finns även en slutscen så stark att den nästan spelas upp som en film i fantasin på åhöraren, då hjortronplockaren på myren plötsligt hör dånet av en landande helikopter som hon sedan, förvirrad, blir invinkad i. Först då förstår hon faran hon svävade i.

Så hur spridd är denna berättelse? Tydligen tillräckligt för att bli igenkänd av många när den efterforskades av tidningen Ångermanland 2008. Men även på nätet syns spår av dess spridning. 2010 nämnde en författare i Härnösand på sin blogg att han hade hört den, då berättad från det omvända perspektivet: de räddades.

I mars gjorde jag en efterlysning på Instagram och fick då svar som antydde att historien även idag har sin publik, åtminstone bland mina följare. Någon hade hört den med “två damer” som de räddade. Och följaren Camilla Ekblom hört den inifrån sin egen bransch: arkeologin.

Camilla hade fått höra den här historien i november 2025 från en kollega som i sin tur hört den på en konferens någon gång runt millennieskiftet. Vi noterar nu, efter tredje exemplet, att berättelsen uteslutande utspelar sig i norra Sverige och säkert även mest sprids där.

En rätt krokig omväg leder också fram till slutsatsen att berättelsen spridits i Finland. På en övningssida för det finska språktestet YKI, som måste klaras bland annat för att man ska få finskt medborgarskap, finns en läsförståelsefråga där en text citeras, angiven som lånad från naturförvaltningsmyndigheten Forststyrelsens hemsida för fakta om den finska naturens fyra stora djur. Språkfrågan gäller att förstå den finska texten, men för mig är den mest intressant för att där återberättas just denna historia och kallas uttryckligen “vandringssägen”.

Det ska då ha varit någonstans i Uleåborg, och den som ovetande plockade bär precis i närheten av en hel björnfamilj var en “mormor” med sjalett. Helikoptern flög några varv över björnarna som morrade och stack därifrån, men mormorn lade inte alls märke till dem utan vinkade bara glatt med sjaletten åt helikoptern. Historien sprids i olika versioner i olika delar av landet, står det vidare i texten, och i just Uleåborg handlar den ofta om den lokalt kända räddningshelikoptern Sepe.

Jag har försökt ta reda på när den här texten fanns publicerad på Forststyrelsens hemsida, men de beter sig som om jag utredde dem för Palmemordet och svarar varken på mejl eller telefon så det kan bli svårt. Men Sepe är tidigast omskriven i YLE 1999, och senast 2013, så antagligen var det någon gång på 00-talet.

I alla händelser är det här, snarare än en “urban legend”, en “rural legend”. Den tar ett tema välkänt från vandringssägnernas storstadsmiljöer – att ett osynligt hot lurar alldeles i ens närhet, i trängseln på tunnelbanan eller gatorna – och förlägger det till ensamheten i de nordliga vildmarken. En fascinerande liten berättelse!

Tycker du om det här nyhetsbrevet? Vidarebefordra det gärna till en vän, och tipsa om att börja prenumerera.