I en gemensam presskonferens i S:t Peterskyrkan i morse avslöjade Microsoft och Vatikanen att mjukvarujätten från Redmond nu kommer att förvärva den romersk- katolska kyrkan i utbyte mot ett okänt antal aktier i Microsoft. Om köpet går igenom kommer det att vara första gången ett mjukvaruföretag köper en världsreligion.
“Wow! There’s something weird going on here.”
Så reagerade Alex Boese inför den spektakulära nyhet som spreds över nätet hösten 1994. Nyhetstexten, som tillskrevs den internationella nyhetsbyrån AP, berättade att Microsoft skulle köpa den katolska kyrkan. Artikeln var skriven av AP-reportern Hank Vorjes, enligt uppgift på plats i Vatikanen. På hemsidan hoaxes.org skriver Alex Boese att den visade hur nyhetsspridning på nätet kunde inträffa helt utan att de traditionella medierna, och deras funktion som kvalitetsgranskande grindvakt, behövde blandas in. Det var en bluff som tog genvägen förbi de redaktionella medierna, direkt till läsaren. Den väckte Alex Boeses intresse eftersom han sedan 1990-talet intresserat sig för just den sortens nätbluffar. Han kallar sig själv “hoaxpert”, en kombination av de engelska orden hoax (ungefär bluff eller skämt) och expert, har en magisterexamen i vetenskapshistoria, administrerar webbsidan Museum of Hoaxes och har skrivit en bok på temat. Boese påpekar att bluffen anspelade direkt på den jättelika betydelse Microsoft hade för den tidens dator- och internetanvändare, och den bild som fanns av att Micro- soft skulle växa och ta över allt som rörde sig. “Bluffar är ofta direkta reaktioner på aktuella nyheter och händelser. Microsoftbluffen tilltalade dem som var oroade över företagets framväxande monopol på datorteknologi. Samma bluff hade emellertid inte alls varit lika trovärdig idag. På det sättet är bluffar ofta också tecken i tiden”, säger Boese.
Därmed sätter han fingret på någonting många missar när de sliter sitt hår över de många felaktigheter som sprids på internet och försöker hitta en skurk, någon bakom kulisserna att beskylla för det hela. Visst kan det finnas en sådan producent, en trollkarl från Oz som styr det hela med järnhand, men en sådan person skulle stå ensam och maktlös om det inte också fanns en hel värld fylld av människor beredda att tro på hans berättelser. Varför köper vi vissa historier med hull och hår, och inte andra? Jo, för att de förstnämnda passar in i vår världsbild. Med andra ord finns det i många av dessa berättelser möjligheten att mellan raderna få syn på avslöjande nakenbilder av oss själva, våra värderingar, våra våndor, vår tid.
Detta har studerats länge, i ett fält som kallas etnologi och folklore. Folklore är allt du gör som visar att du är en del av en kulturell grupp. Vare sig det är för att markera din tillhörighet i ett fotbollslag, en etnisk folkgrupp eller en fanklubb, om det föds ur din identitet som Facebookanvändare, gitarrist eller mekaniker, så är folkloren samlingsbegreppet för den kultur ni som grupp delar. Det är sångerna ni sjunger, ramsorna ni skanderar, danserna ni dansar, gesterna ni gör, antydningarna och kodorden ni använder och symbolerna ni ritar. Det är formen på era matbord och namnen på era gosedjur.
Och det är framför allt berättelserna ni berättar. Genom att åka land och rike runt och be gamlingar sittande med käppar utanför ladugårdar berätta vilka skrönor de hört har folklorister förr kunnat skapa blixtbelysta bilder av seder och bruk, men också attityder och moral. Trots att insamlingen av folkberättande idag är enklare att genomföra än någonsin tidigare – det är bara att skriva in ett sökord i något av de sociala medier vi använder för att berättelserna ska formligen spruta fram – är det färre som applicerat denna gamla kunskap på vår tids berättelser, kanske i den fåfänga tron att de på något sätt är annorlunda. Det är de naturligtvis inte. Tvärtom är vi idag precis lika benägna att uttrycka våra känslor i anekdoter, berätta om vad vi fruktar, inte kan förstå eller i tystnad hoppas på – och våra anekdoter når idag våra medmänniskor snabbare än någonsin förut. Vi skriver känsloladdat ut dem på sociala medier, ser dem delas tio tusen gånger, ser dem till och med hamna i tidningarna hos journalister som vill åka snålskjuts på våra berättelser för att fylla dagens kvot av klick.
Definitionen av en vandringssägen är, enligt Bengt af Klintberg, en berättelse med stildrag som ska göra innehållet trovärdigt. Vad definitionen av en anekdot i en Facebookstatus är har inte af Klintberg yttrat sig om, men jag är benägen att tro att den skulle falla mycket nära vandringssägnens. Själv vill jag gärna kalla dessa historier för delningssägner, eftersom de skiljer sig från vandringssägnerna i så måtto att de får huvuddelen av sin spridning i form av delningar av en central publicering, istället för att som vandringssägnerna spridas ett återberättande i taget. Delningssägnerna hålls därmed mer intakta än vandringssägnerna medan de sprids. Därutöver är de dock mycket lika varandra, och i allra högsta grad lika avslöjande.
För den som läste om Microsofts köp av den katolska kyrkan var nyheten ett förebud om en debatt som långt senare skulle bli mycket större. Nyheten kom i en tid då reportrar var tvungna att rutinmässigt förklara vad internet egentligen var för sina läsare, och den väckte bland många en oro för hur pålitligt internet var som medium. Om sådant här skulle få lika stor spridning även framöver skulle internetbluffar troligen i framtiden kunna växa till ett problem som någon måste lösa, tänkte man. Tankarna gav eko i den artikel som TT skrev om händelsen i december 1994. “Programvarujätten Microsoft har de senaste dagarna haft visst besvär med att dementera påståendet om att koncernen överväger att köpa katolska kyrkan”, inleddes den och fortsatte: “Jo, du läste rätt. Det stod nämligen i tidningen och då måste det ju vara sant. Visserligen var det en elektronisk tidning på det omsusade datornätverket Internet, men i alla fall.”
Sedan fnyste TT-artikeln att “uppenbarligen ägnar sig en del av Internet-användarna åt bus på linjerna.” Bill Gates, den internationella symbolen för IT-framtiden, hade fått känna på hur snabbt och snett det kunde gå med hjälp av den nya tekniken. TT: “Förmodligen sitter nu Bill Gates och andra Internetprofeter och funderar på om inte också en elektronisk motorväg behöver trafikregler och någorlunda krocksäkra fortskaffningsmedel.”
– Ur Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå (2018)
