Gillar du det här nyhetsbrevet? Tipsa gärna en vän om att prenumerera!
Magnus Uggla och Ulf Lundell är ju inte direkt bästisar. Jag hörde en historia om hur Uggla klev in på pissoaren en natt i Stockholms uteliv. Där stod Lundell.
– Jasså, här står hötorgspoeten och pissar!, säger Uggla då.
Lundell svarar:
– Hellre hötorgspoet än ingenting!
Uggla kontrar:
– Hellre ingenting än hötorgspoet…
Detta berättade en annan pappa för mig vid sidlinjen till Tantolundens bollplan, när vi stod och kallpratade bort tiden under barnens fotbollsträning. Jag hade inte hört den förut och förstod inte spontant poängen. Som comeback betraktat tyckte jag inte det var någon kioskvältare.
Men tydligen var jag ganska ensam om det för det här har kallats “svensk popkulturs kanske mest legendariska samtal”.
Åtminstone av musikskribenten och författaren Marcus Grahn. I en krönika i Värmlands folkblad i mars 2006 återberättade han historien, och beskrev den som en symbolisk fråga om vilken av två vanliga artisttyper man identifierade sig med: “Ugglas avdramatiserade, radiomallade radhuspop med det som kallas glimt i ögat? Eller Lundells poetiska, skäggstubbiga Söderrock med en manlig tår i ögonvrån?”
Det hjälpte mig förstå den bättre. Magnus Uggla tycker Ulf Lundell håller på med sentimental smet, medan Lundell tycker Uggla är en kommersiell fluga. Där finns en konstnärlig konflikt man vill engagera sig i.
Många har också dragit historien genom åren. Det tidigaste tillfället då jag finner den återberättad är 1997. Den centrala handlingen är nästan alltid densamma, men detaljer förändras. I Grahns version var det på sjuttiotalet det hände, men i en annan version utspelar den sig “på Berns sent en natt på åttiotalet”, och i ytterligare en på “någon tillställning liknande grammisgalan”, återigen på 70-talet. Den sistnämnda versionen är den enda där Ulf Lundell faktiskt får sista ordet – annars är han konsekvent berättelsens förlorare.
Så, är det här en vandringssägen? Nja. Den verkar aldrig handla om några andra än Uggla och Lundell, och de små detaljförändringarna tycks inte ha i syfte att locka nya målgrupper. I stort är berättelsen monolitisk allt sedan den tidigaste versionen, från 1997, i en SVT-dokumentär om Magnus Uggla. Då var det kompisen och gitarristen Nysse Nyström som berättade.
Enligt honom var det “på toaletten på Malmen 1978” det hände:
Uggla har dessutom själv återberättat historien och intygat dess sanningshalt. Det var i avsnitt 96 av hans och dottern Agnes podd “Uggla och Uggla”, där de besvarade lyssnarfrågor. En fråga om Ulf Lundell kom in, och i diskussionen som följde – där Agnes Ugglas citat är de fetade – märktes bara egentligen en liten skiljaktighet från hur historien brukar berättas.
Jag har träffat på Ulf Lundell, men jag har aldrig pratat med honom. Jag hade ett bråk, eller ett bråk, jag var lite slagfärdig inne på en toalett på Café Opera, det har vi väl pratat om förut. (…) Det är en sån här som går, och det är faktiskt en vandringssägen om man kan vara lite pretto.
Exakt. Och vad är sant?
Men den är helt sann. Det är Lundell som står inne på toaletten på Café Opera och pissar i pissrännan. Och då kommer jag in och så säger jag:
“Och här står Hötorgspoeten och pissar.”
Och då säger han:
“Ah, vadå, du är ju ingenting.”
Sa han inte… Ja, förlåt, fortsätt.
“Vadå, du är ju ingenting”, säger han. “Du är ingenting.”
Då sa jag:
“Hellre ingenting än en jävla Hötorgspoet.”
Och då sa han ingenting.
Jag trodde han sa ’hellre en Hötorgspoet än ingenting’. Nej? Det sa han inte?
Nä, det var jag som sa “hellre ingenting än en jävla Hötorgspoet. Eller möjligtvis en Hötorgspoet.”
Man märker att Agnes Uggla hört den mer spridda versionen, och försöker förstå vilken som är den rätta. Men enligt Uggla fick Lundell inte ens till den slagkraftiga retoriska figuren, utan var bara plumpt förolämpande. Hans minnesbild är mindre barmhärtig än den version som slagit an i allmänhet.
När det kommer till berättelser om kändisar är skillnaden mellan en anekdot och en vandringssägen, enligt Jan Harold Brunvand i Encyclopedia of Urban Legends (2001), att de förstnämnda i allmänhet är kortare, åtminstone delvis sanna, och ofta innefattar en slagfärdig replik eller comeback. Vandringssägner har oftare längre och mer komplexa handlingar, och eventuell underliggande sanning är mer förvrängd. Enligt den definitionen tycks detta vara en anekdot.
Men den som känner till hur Arne Hegerfors internaliserat myten om att han skulle ha sagt att det såg mörkt ut på Kameruns avbytarbänk vet att ingen är helt immun mot att svälja helt osanna historier, inte ens de där man själv spelar huvudrollen. Vilket gör det intressant att fundera över vad Ulf Lundell säger om mötet i pissoaren. Jag mejlade honom i september 2025, efter den där fotbollsträningen, och bad om hans syn på saken.
“Vem minns minnen från utelivet för 40 år sen?”, svarade han. “Vad jag minns har jag aldrig haft nån dum liten dust med ettermyran Uggla på en krogmugg. Han har aldrig gillat mej, skrivit hånfulla texter några gånger, men han har gjort mycket bra också. Jag kan fortfarana helt oförhappandes börja sjunga på hans Jag mår illa. Vilket även jag gör.”
Så, har Ulf Lundell förträngt den ordväxling han själv lämnade som förlorare?
Eller är det Magnus Uggla som tvärtom byggt något livskraftigt av vad som kanske egentligen bara var ett muttrande i trängseln?
Vi kommer aldrig få veta. Men någon vandringssägen har inte historien om hötorgspoeten på pissoaren blivit – ännu.
Har du hört en historia om kändisar som du tror kan vara en vandringssägen? Tipsa mig!
