Den här bilden publicerades den femte juli i Facebookgruppen “Totalt ointressant information”. Den fick stor uppmärksamhet med ett par tusen gillamarkeringar och stor fest i kommentarsfältet. Men alla svalde inte storyn lika aningslöst som familjen i texten. Jessica Poll taggade mig och skrev: “denna måste väl vara väl bevandrad?”

Har du hört den? Tipsa mig!

Och visst är den det. I Bengt af Klintbergs Råttan i pizzan (1986) finns den med under rubriken “Den nya kakmixen”, där han presenterar den i en version som utspelar sig i Danmark under efterkrigstid. Askan kommer även där från släktingar i USA, och blandas ihop till en kaka som blev “hård och illasmakande”, innan familjen tittar djupare i lådan där pulvret skickats och hittar ett brev där det står:

“Det var er mosters sista önskan att hennes aska skulle bli begraven i dansk jord.”

Var tidningsklippet ovan faktiskt kommer ifrån har jag inte kunnat undersöka då jag själv är fjärran från KB, men bilden som sådan har cirkulerat på nätet sedan åtminstone sommaren 2020. Och historien är ungefär lika gammal som tidningsurklippet ser ut att vara.

Bengt af Klintberg skriver att den cirkulerade internationellt på 1970-talet, och att det varierade vad askan misstogs för beroende på i vilket land den spreds. I Italien tog man askan för kryddor som skickats från anhöriga i Sydamerika, i USA troddes den vara curry och i England är det bakkryddor till julkakan från släktingarna i Fjärran Östen.

I en lite extra dramatisk sydafrikansk variant som Arthur Goldstuck uppmärksammat (i The Leopard in the Luggage, 1993) handlar historien om en indisk familj som kör hem från en minnesstund för en äldre anhörig när de stoppas av en polis som tittar i bakluckan. Polisen hittar en liten låda av trä som han öppnar och hittar ett pulver han sticker ner fingret i och smakar av, medan han skadeglatt ropar: “Aha, kokain!”. Den indiska familjefadern svarar förfärat: “Nej, min farfars aska.”

Den amerikanska folkloristen Jan Brunvand har spårat historien till åren efter andra världskriget, då pulvermat blev vanligare i USA och ingick i allt fler matförsändelser till det krigshärjade Europa. Brunvand ger inte mycket för historiens trovärdighet. Han citerar en begravningsentreprenör som meddelar att kremeringsaska, som egentligen är krossade benrester, snarast liknar grov sand och helt enkelt inte går att missta för något ätligt.

Därför är det intressant att motivet ändå fortsätter dyka upp även i vår tid. Dels i form av det här tidningsurklippet, som ges trovärdighet av sin ålderdomlighet, men också i mer moderna former. 2020 använde en amerikansk performancekonstnär sin pappas aska i tre olika maträtter, och nu i februari publicerade en ung man på Tiktok ett klipp där han spelade upp en liten pjäs om att ha råkat ha i sin morfars aska i kycklingen: