Under de senaste dagarna har skärmdumpar från Vinted-annonser cirkulerat i sociala medier, främst på Tiktok.
De påstås visa hur barn säljs på den populära säljplattformen.
Annonserna som delas liknar varandra. Det som visas är bland annat leksaker, gosedjur och kläder. Men priset ligger på ofta tusentals euro och i beskrivningen av varan står uppseende formuleringar som om ”tre år gammal”, ”flicka”, ”liten och blond”.
Många användare delar nu annonserna som man menar är ”dolda annonser” för trafficking med barn och uppmanar till bojkott av säljsajten.
Aftonbladet rapporterade i fredags om ryktet att trafficking skulle bedrivas öppet på Vinted. Jag tror inte att det är sant och tycker Aftonbladets rapportering var ansvarslös.
Att ryktet lett till att Vinted nu utreds av tysk och fransk polis ger storyn ett nyhetsvärde. Men skriver man om rykten måste man göra det rätt. Den tyska polisen har redan sagt att det finns “starka indikationer” på att det hela är fejk. Och det framgår inte i Aftonbladet att det enda som ligger bakom ryktet är obelagda sociala medier-poster, eller att exakt samma påstående det senaste årtiondet har drabbat ett antal olika e-handelsplattformer.
Faktum är att denna härvas rötter hittas i den bisarra konspirationsnätkulten Qanon. När en förvirrad beväpnad man i december 2016 klev in på en pizzeria i Washington, D.C var det för att han trodde att det var ett sorts pedofilnäste för Demokraterna, där politikerna – förtäckt som pizzabeställningar – handlade med barn att förgripa sig på.
Sommaren 2020 överfördes motivet att människohandel bedrevs i öppen dager genom kodade annonser i dagligvaruhandeln till ett rykte om det amerikanska e-handelsbolaget Wayfair. Omotiverat dyra duschdraperier och kläder som av sajtens algoritm tilldelats namn påstods vara förtäckta annonser för prostituerade. Ryktet växte till sig på Reddits underforum r/conspiracy och eldades på av Qanon-aktivister. En lokalvariant av ryktet uppstod kort därpå i Turkiet, och handlade då om turkiska e-handelsplattformen Trendyol.
I augusti 2021 började ett likadant rykte spridas om Walmart, och 2023 handlade det om dyra oljemålningar av barn som såldes på Etsy. Den hösten pekades även Vinted för första gången ut i liknande nätpubliceringar på franska, som tillbakavisades i faktagranskningar. Den ryktesspridning som just nu pågår är inget annat än en repris från 2023.
De senaste åren har alltså detta rykte kommit att blossa upp om och om igen, ständigt om nya sajter. Varje gång har det visat sig vara substanslöst och inte sällan underbyggt av antingen övertolkningar av infrastrukturella knasigheter i sajterna, troll eller cyniska klicksamlare som vill åka snålskjuts på upprördheten, eller – ironiskt nog – människor som själva lägger ut fejkade annonser för att försöka “locka fram pedofiler”.
Och så finns det ju sådana på nätet som faktiskt säljer väldigt dyra saker för en liten nischad publik. På Reddits underforum för handlare på Vinted klagar de nu över att tvingas fäktas i inkorgen med människor som anklagar dem för människohandel, och är frustrerade över att något sådant här kan tas på allvar.
Att ett sådant här rykte attraherar uppmärksamhet är inte nytt. Människan är erkänt svag för konspirationstankar kring att de mäktiga eller onda agerar gömda mitt ibland oss, vilket åskådliggörs av den tusenåriga “fantasin om den nattliga ritualen”, som redan romarna använde sig av för att hetsa mot kristna.
En pizzeria i dess semi-offentlighet är en perfekt scen för dessa fantasier, liksom även sajter där e-handlare och privatpersoner kan annonsera. Tanken på att vad som helst kan gömma sig bara ett klick bort har underbyggt nätskräck i årtionden.
Som vandringssägenssamlare är jag fascinerad av detta, men som mediekritiker är jag bekymrad. Journalistiken har ansvar för att sätta dessa rykten i sitt sammanhang och tydligt, till och med proaktivt, redovisa om och i så fall hur de brister i trovärdighet. Det tycker jag inte alla svenska medier gjort denna gång.
Bortsett från rubrikerna, där många hemfaller till att blåsa upp historien från rykte till “anklagelser” eller “misstankar”, har visserligen några gjort ett ganska bra jobb med att nyansera storyn. Läser man Dagens ETC eller GP får man ta del av fakta och röster som talar emot den.
Men andra har inte riktigt lyckats lika bra. Aftonbladet har jag redan gnällt över, men inte heller Svenska Dagbladet tillbakavisar särskilt noggrant i sin artikel. De skriver om hur den franska tidningen 20 Minutes hittade en användare på Vinted som faktiskt erbjöd journalisten köp av ett barn, men nämner inte att 20 Minutes dagen därpå uppdaterade sin artikel med att “den förmodade barnförsäljaren var en 17-årig gymnasieelev som hade publicerat den här annonsen för att locka ‘pedofiler’.”
Och rubriken på förstasidan i SvD:s näringslivsbilaga ger knappast intrycket att detta rör sig om en story som bottnar i ett nätrykte:
I svenska medier intervjuas också en del anti-trafficking-röster som genomgående tycks sakna detaljkunskap om detta rykte. I Svenska Dagbladet säger till exempel Ida Östensson att hon “inte hade hört talas om” det, men uttalar sig ändå i mer allmänna termer. Till Aftonbladet säger Joel Borgström, senior programansvarig på organisationen Childhood, att “det förekommer att övergreppsmaterial på barn sprids på öppna sajter på det här sättet”.
Jag antar att han menar att det sprids barnporr inte bara i krypterade kanaler, vilket stämmer, men sådana här kommentar ger ryktet om Vinted en trovärdighet det inte förtjänar.
De utgör också en kontrast mot andra organisationer, eniga om att den här sortens rykten är en kontraproduktiv bluff. Amerikanska The Exodus Road, Polaris Project och DeliverFund har alla tidigare understrukit att dess virala genomslag gör att hjälplinjer och resurser uttöms för att bemöta osanningar, istället för att ge konkret hjälp där den behövs. “Människohandel är ett fruktansvärt brott, och det finns till utan något behov av konspirationsteorier”, som DeliverFund skriver.
När Wayfairryktet spreds 2020 fick det stort genomslag och dess följdeffekter blev dramatiska, även efter att rubrikerna försvunnit. För en 13-årig flicka i Detroit vändes livet helt upp och ner. Nätdetektiver kopplade ihop namnet på en märkligt dyr kudde på Wayfair med hennes efternamn, och drog slutsatsen att hon var kidnappad av människohandlare. Okända människor började ringa till familjen, och flickan blev så skrämd att hon inte vågade gå hemifrån.
Man kan lura sig att tro att man gör gott när man sprider rykten om människohandel, eftersom det är “bättre att ta det säkra före det osäkra”. Verkligheten är att kraften i ett viralt rykte, för den som råkar hamna på fel sida, är fruktansvärt destruktiv.
Sprider du vidare det utan att ha på fötterna bär du en del av det ansvaret. Slarvar journalistiken när den sprider vidare ryktet gör den sig till sin egen värsta fiende.
