När Bengt af Klintberg samlade vandringssägner var hans jaktmarker ofta dagstidningarna. Det var en särskild form av notis han var ute efter, vanlig på tiden före internet: kortare och drastiska berättelser om dramatiska, underhållande, märkliga eller skrämmande händelser som hade inträffat i något annat land, gärna en bra bit bort. För just dessa var naturligtvis ofta i själva verket vandringssägner, trovärdighetstvättade av att ha rapporterats vidare från redaktion till redaktion.

Sådana artiklar funkade i en tid då få hade förmågan och möjligheten att dubbelkolla vad media rapporterade, särskilt utrikesjournalistiken. Idag har mediekritik blivit en folksport. Det var den första spiken i kistan för denna genre av journalistik. Dessutom behöver medierna strängt taget inte längre använda sig av andra- eller tredjehandsberättelser för att fylla sin kvot av, låt oss kalla det, anekdotrapportering: det finns gott om jagberättade historier på sociala medier (med sina helt egna trovärdighetsproblem) som man kan idissla.

Det innebär att tidningen inte längre är samma guldgruva för mig som vandringssägensjägare. Lite ledsamt. Om inte, till exempel, någon säger sig se en drönare ovanför ett kärnkraftverk. För då plötsligt blir alla de där lite osäkra vittnesuppgifterna av samma intresse, trots att de nästan alltid bara är en produkt av fantasin och förväntan av att få se samma sak själv som man läst om.

På så vis är media än idag folkberättelsebärande – men berättelserna blir istället de om masshysterier och sociala paniker.

VAD VILL DU LÄSA OM I DET HÄR NYHETSBREVET? Det här är den allra första utgåvan och jag provar mig fram. Idag får du fredagsvarianten (en dag i förtid denna första vecka), med en liten allmän fundering först, sedan en potentiell kandidat till en vandringssägen, sedan lite om var vandringssägner brukar dyka upp och sist något kul. Men är det bra? Vill du ha något annat? Svara på det här mejlet i så fall, eller skriv till mig på sociala medier. Jag är så glad att du läser!

Den här historien verkar berättas oftare som ett sedelärande exempel på hur oförutsägbart det svenska språket kan te sig i ögonen på nykomlingar, än som någonting som ska ha hänt en kompis kompis. Ett tidigt belägg i tidningsarkivet tycks finnas i Sydsvenskan 2001 men jag har inte kunnat komma åt det i sin helhet. Jag har också hört men inte kunnat dubbelkolla uppgiften att ståuppkomikern Kadir Meral dragit detta som skämt. En möjlig inspirationskälla hittas i de svenska dagstidningarna på 1960-talet, då ett cigarettmärke marknadsfördes med den lite udda parollen “för Er som röker mycket lite eller lite mycket!”.

Nå, har du hört den här, eller vet du något mer om den? Tipsa mig!

Vandringssägner gömmer sig överallt där vårt berättande spelar en roll, men i vissa hörn kryllar det mer än andra. Som till exempel inom det militära.

På sistone har jag tittat lite närmare på ett par vandringssägner som cirkulerat bland värnpliktiga och inom Försvarsmakten. Därför har jag haft anledning att köpa på mig lite litteratur i ämnet. Vad skall vi göra med de blanka gevär av Mats Rehnberg är en klassiker från 1967 som andra folklorister redan använt sig av, bland annat för att spåra historien om soda i maten på lumpen (det ryktas att det används för att sänka killarnas potens). Lumparhistorier av Bengt Sahlberg (1986) är en lite mindre känd skämtsamling och ihjäl mig skrattade jag kanske inte åt historier som “Det ryktas inom kavalleriet, påstås det”, men en och annan story värd att söka vidare på fanns det änna.

Ps. Här har bloggen The Ghost in My Machine försökt leta fram en källa till spökhistorieklassikern som på svenska brukar kallas “Ballerinan med de röda ögonen”. Tidigast verkar den ha dykt upp på engelska 2008. Samma år finns det tidigaste belägget för historien, då på Flashback. Jag utesluter absolut inte att den är äldre. När var första gången du hörde den? Tipsa mig!