"Hej Jack! Hörde en eventuell modern vandringssägen vid lunchen." Så skrev i måndags en tipsare, en 28-årig kvinna i Gävle, som vid lunchbordet på jobbet på Tierps kommun samma dag hade hört historian ovan. Berättaren hade varit en kollega från Skellefteå som varit "övertygad om att det var hennes kusin i Skellefteå som var med om detta". Men redan vid lunchen hade orosmoln seglat upp kring historiens trovärdighet.

Har du hört den? Tipsa mig!

En annan kollega från Härnösand hade nämligen hört precis samma berättelse, men som utspelat sig någon annanstans i USA. Eftersom alla runt bordet kom norrifrån undrade nu min tipsare: “Kommer berättelsen från Norrland?”

Nja, snarare har den i så fall nu kommit till Norrland. I sin bok The Choking Doberman (1984) presenterade den amerikanska folkloristen Jan Brunvand en grundlig samling av alla lokaltidningsartiklar i USA där denna berättelse fanns med då den explosionsartat fick sitt första genomslag 1982. Då handlade den om småstadsamerikaner på besök i New York, och den svarta mannen i hissen hade med sig en hund. Ett kommando till hunden misstogs av turisterna för ett hot från mannen, som senare visade sig vara baseballspelaren Reggie Jackson.

Historien har sina föregångare. En liknande sketch ska ha sänts på amerikansk teve redan 1973. Var den inspirerad av en lika dråplig vandringssägen från Englands 1970-tal, där en ståtligt uppklädd talman i engelska House of Commons ropar efter sin kompis Neil och en amerikansk grupp turister som trott han sagt “kneel” föll på knä? Eller stammar den från en grövre amerikansk berättelse som cirkulerade på 1960-talet, om ett sexuellt övergrepp där två män urinerar över en kvinna i en hiss? Eller både och?

Hur som helst nådde hissfarsen under 1980-talets andra hälft ut till allt fler länder, som Australien, Tyskland och Sverige. I Den stulna njuren (1994) har Bengt af Klintberg med belägg för svensk spridning från och med 1984, och redan då var det svenska damer i huvudrollerna. Sedan hängde den helt enkelt kvar. 2008 hittar vi till exempel flera högprofilerade framträdanden, bland annat i Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger gud och på Elsa Billgrens blogg. Vem den svarta mannen är varierar: utöver Jackson och Murphy har Lionel Richie, O. J. Simpson och Michael Jackson förekommit.

Än idag sprids den alltså med samma inlevelse och övertygelse som för 40 år sedan.

“Skräck för storstaden, klaustrofobi, rasfördomar, hundskräck och kvinnlig skräck för män”. Så sammanfattade Rolf Wilhelm Brednich alla de många teman som förekommer i den här berättelsen. Så laddad som den är bör den definitivt läsas mellan raderna.

Folkloristen Véronique Campion-Vincent jämförde den 1995 med två andra vandringssägner som utspelar sig på platser där vi, likt i hissar, inte valt vilka vi trängts ihop med. Hissfarsens budskap är motsägelsefullt, påpekar hon: å ena sidan är det de besökande damernas fördomar som kommer på skam och den svarta mannen som med helgonlikt godmod vänder andra kinden till. Å andra sidan fungerar berättelsen bara för att de där fördomarna finns även i åhörarnas huvuden. Var går gränsen mellan att känna till dem och att dela dem, tycks Campion-Vincent fråga.

Versionen som vår 28-åriga vän i Gävle fick höra visar hur beständig grundberättelsen är. Ännu utspelar den sig i USA, och inte i Sverige trots att det väl vore minst lika tänkbart med en sådan här episod i en hiss på T-centralen. Ännu är det hos en svart man som våldskapitalet spökar, trots åratal av Black Lives Matter. Och fortfarande ger denna svarta man de rädda vita damerna absolution. Om verkligheten inte förändras behöver inte heller vandringssägnerna göra det.

Vill du att jag ska skriva ett nyhetsbrev om en historia du hört? Tipsa mig här. Och hjälp mig gärna få fler prenumeranter genom att dela nyhetsbrevet med en vän.