På samma sätt som den miljö som omger oss – luften, vattnet, jorden och födan – formar levande varelsers utveckling genom att tvinga oss att tävla i anpassning tills evolutionen utsett en vinnare, tävlar historierna vi berättar om att överleva genom att forma sig efter våra värderingar, världsbilder och uppfattningar om vad som är sant och vad som är viktigt. Urgamla berättelser lever vidare genom att klä sig i moderna detaljer, understryka det i berättelsen som just vår tids människor upprörs, fascineras eller roas av och släppa sådant som inte längre fyller något syfte, de narrativa detaljer som inte får en reaktion av berättelsens publik. I en visklek som är flera hundra år gammal fortsätter många historier helt enkelt att växa, krympa, knoppas av eller blomma ut, likt en klängväxt kring ett träd, beroende på hur verkligheten ser ut. Så även historien om marinsoldaten i Afghanistan.

Första gången jag stötte på den på internet var 2013 på sajten 9gag, en gigantisk humorplattform byggd på stulna skämt som samlar klick och kommentarer. Den spreds i form av en jpg-bild, där det överst fanns ett foto av en soldat som satt på huk i en öken och läste ett brev, och under bilden fanns själva historien utskriven. Bildfilens nedre högra hörn var fyllt av olika humorsajters vattenmärken ovanpå varandra: spår efter ett idisslande av historien från plats till plats. Jag läste den klatschiga historien med stigande förvåning – det var nämligen inte första gång- en jag hade hört den. Den är jämförelsevis urgammal. Faktakollarsajten Snopes har spårat den till 1881, och dess mest kända inkarnation är troligen i ett avsnitt av den klassiska teveserien M*A*S*H. Men själv kände jag igen den från någonting så otippat som en cd-skiva med samlade humorsketcher från svenskt 1950- och 1960-tal, som jag hade lyssnat på mycket i min barndom. “Roliga timmen: Verkmästar’n i magen och andra guldkorn” innehöll tillräckligt med skämtsamma revyer, sketcher och sångnummer signerade Tre Knas, Povel Ramel och Lill Lindfors för att få vilken folkpensionär som helst att gå under i skrattsalvor. Själv var jag lillgammal och en liten smula ensam, och även det räckte långt. Hälften av humorn var så daterad att jag inte ens skulle ha förstått den om jag varit tre gånger så gammal, men på ren vilja kunde jag ändå finna någon sorts klangbotten där.

Vid sidan av de gamla muntra sketcherna fanns på skivan också en sång som stack ut med sin eftertänksamma melankoli. Den hade givits ut på LP-skiva år 1954. Mellan refränger sjungna av Alice Babs berättar Charlie Norman om hur han fått ett brev när han gjort militärtjänstgöring. “Jag låg inkallad, långt borta från all ära och redlighet”, mässade Norman och fortsatte: “Jag skrev varje dag till min fästmö, men hon skrev inte så ofta. Men en dag kom i alla fall ett brev och när jag överlycklig slet upp kuvertet såg jag att det började ganska formellt med: ’Käre John!’” Här lade Norman in en konstpaus. “’Vill du också sända tillbaks mitt foto, för min blivande man vill ha det’, skrev hon. Grabbarna på luckan tyckte att det var nedrigt eftersom jag alltid bara levat för henne. Och ni vet hurdana grabbar är. Dom samlade ihop alla fotografier dom hade utav flickor och tvingade mej att skriva så här: ’Jag kommer inte ihåg hur du såg ut. Var snäll och välj ut ditt foto och sänd tillbaks dom övriga. Undertecknat Din käre John.’”

Den sorgliga visan, som jag som tolvåring hade lyssnat på så många gånger för att försöka förstå dess folkhemsdoftande militärromantik, ekade i mitt bakhuvud medan jag läste historien under bilden på 9gag en gång till. Det slog mig att den var så oförändrad. Till och med en så anakronistisk detalj som att flickvännen bad om att få tillbaka ett fysiskt fotografi – någonting den genomsnittliga 9gag-användaren med sina tusentals bilder uppladdade på nätet måste ha höjt på ögonbrynen åt – hade hängt med. Just därför var det som faktiskt hade förändrats extra anmärkningsvärt.

1954: “Vill du också sända tillbaks mitt foto, för min blivande man vill ha det.”
2013: “I brevet berättade hon att hon legat med två andra killar medan han varit borta.”

I sextio år hade alltså historien förblivit mer eller mindre identisk – med undantag för detta. Den trolovade flickan, som på 50-talet nöjde sig med att bryta förlovningen för en annan mans skull, hade nu blivit en flickvän som varit otrogen med två killar utan en tanke på att gifta sig med någon av dem. Varför hade just denna detalj förändrats?

Teorin jag utarbetat sedan dess är följande: Historien om brevet till soldaten bygger på att publiken tycker om den manliga huvudrollsinnehavaren, och tycker illa om exflickvännen. Annars är inte hämnden lika klatschig utan bara småaktig. Hur ska historieberättaren få sin publik att tycka illa om kvinnan? Tja, ett sätt som funnits till hands för historieberättare i flera hundra år är helt enkelt att framställa kvinnan som lösaktig, lastbar, promiskuös. Som en slampa. Framställer man en kvinnlig karaktär som slampig har människor varit benägna att tycka mer illa om henne, färgade som de är av sin tids syn på kvinnlig sexualitet och vilka friheter den får ta sig. På 50-talet, när Charlie Norman ville att publiken skulle tycka om hans John, räckte det att säga att fästmön ville gifta sig med en annan för att människor skulle uppröras. 2013 hade tiderna förändrats och värderingarna med dem, och den anonyma användaren som pusslade ihop bilden av marinsoldaten med historien tvingades ta i hårdare: flickvännen behövde plötsligt ha legat med två andra snubbar för att samma effekt skulle uppnås.

I klarspråk: På 1950-talet är man en slampa om man bryter en förlovning för en annan mans skull. På 2010-talet är man en slampa om man legat med två andra män. I grafen som tecknas mellan de två tidpunkterna finner vi något vi skulle kunna kalla ett slampindex.

Trots att jag inte är tolv år gammal längre, och idag lite mindre ensam, kan en sådan här historia fylla mig med en fascination inför oss människor och vårt berättande. Så här måste Bengt af Klintberg ha känt, kan jag tänka, när han hittade en ny version av en gammal berättelse och såg någonting speglas i dess förändring. Lästa på detta sätt blir berättelserna, åtminstone för mig, någonting sympatiskt, ett försök att berätta om sina innersta känslor utan modet att göra det rakt ut. Användarna av 9gag visar sig inte vara så olika 50-talets tonåringar, åtminstone vad gäller sexualmoral. Allt som skiljer dem åt är en extra sexpartner.

– Ur Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå (2018)