För ett par år sen kom min äldsta dotter hem med en alldeles ny rädsla, hårt invirad i lager på lager av oro och spänning. På kvällen överräckte hon rädslan till mig, som en ömtålig present:
”Mamma… vet du backrooms?”
”Nä”, sa jag. ”Vad är det?”
I backrooms, sa tioåringen, finns oändliga korridorslabyrinter och rum efter rum med solkiga heltäckningsmattor och blinkande lysrör. Det är som ett övergivet kontorslandskap eller ett dystert hotell, tömt på gäster. När man hamnar i backrooms kan man bli fast där för evigt, fullständigt isolerad, med monster som lurpassar bakom varje hörn.
”Oj”, sa jag. ”Hur hamnar man där då?”
”Genom en glitch”, förklarade min dotter bedrövat. ”En glitch i verkligheten.”
(…)
”Tänk om jag hamnar i backrooms”, sa min dotter och gömde ansiktet i kudden.
”Det gör du inte”, sa jag, mjukt vandrande med fingertopparna över hennes rygg. ”Backrooms finns inte på riktigt.”
Och ändå hade vartenda hårstrå rest sig på mina underarmar.
Imorgon har Backrooms biopremiär. Det är en skräckfilm om en terapeut som i jakten på sin försvunna patient hamnar i en märklig och främmande värld, och den är speciell på många sätt. På lördag har jag en lång text i Svenska Dagbladet om dess bakgrund som ett obskyrt, decenniegammalt skräckmeme, och om vad dess popularitet säger om vår tid. Den får du gärna läsa när den dyker upp här. Samma förmiddag ska jag vara med och prata om filmen i Morgonpasset i P3.
Men sleven ska vara i grytan och i det här nyhetsbrevet är prisman vår tids folkberättande, där historier om Backrooms allt oftare tycks dyka upp – bland barn.
För att göra en lång historia kort är universumet där Backrooms utspelar sig resultatet av att en obehaglig bild som länge cirkulerat på nätet 2019 kompletterades med en fiktiv bakgrundshistoria. Resultatet var den vandringssägen som Elin Ruuths dotter beskrev för henne, om en plats bestående av övergivna korridorer där man jagas av, tja, någonting.
Den mest spridda versionen av bild- och textkombinationen som blev Backrooms.
(Detta är bara den ytliga beskrivningen. En mer djupgående får ni läsa om i SvD på lördag.)
Det fascinerande är till vilken grad Backrooms hittat in i barnens kollektiva fantasi. Det är inte egentligen konstigt – populära spel har utvecklats som utspelar sig i Backrooms, och den Youtubeserie som den kommande biofilmens unga regissör Kane Parsons publicerade 2022 och som ligger till grund för hans film fick tiotals miljoner visningar. Därutöver inspirerade Backrooms till en hel estetisk genre med bilder, så kallade liminala rum, som miljontals frossar i till exempel på Reddit.
Men berättelsen vidareutvecklas alltså i svenska barns berättande. På sistone har jag fått flera tips om hur det kan yttra sig.
Berättar ett barn i din närhet någonting om Backrooms, eller om något annat läskigt? Tipsa mig!
I april landade till exempel det följande i nyhetsbrevets tipslåda:
Eleverna i åk 1-6 på skolan jag arbetar på berättar att man kommer till Backrooms om man hittar luckan till källaren i skolan.
Här har alltså förutsättningen, att Backrooms är en annan dimension som kan nås varifrån som helst, utnyttjats för att höja laddningen kring sin egen skolbyggnad. När jag nämnde detta på en föreläsning i Skövde den 19 maj höjdes flera igenkännande ögonbryn i publiken. Barn i skolor där såväl som i Borås skulle enligt dem sprida följande version:
Om man lyser med ficklampa under ett element och tittar ner genom gallret till elementet så ser man Backrooms.
Denna version tycks vara inspirerad av ett bisarrt klipp som cirkulerat på Snapchat och Tiktok, som illustrerar hur idén ter sig i praktiken:
@otoman2864 She Found a Yellow Glow at Home_ Then Everything Got Worse #technic #genius #mastermind #trick ##fyp
Det är öppet spjäll mellan nätets skräcktrender och barns skräckberättande. Precis som när jag själv lekte T-rex efter att ha sett Jurassic Park sipprar den dominanta kulturen ner över skolgårdar och mardrömmar. Kedjebrev om hackade barnappar och portugisiska spöken, Svarta Madam-variationer om “Momo” och rykten om att labubus skulle ha kameror i ögonen, allt är exempel på hur det kan te sig.
På nätet har gränserna mellan avsändare och mottagare, kreatör och konsument och lokalt och globalt lösts upp. Ingen berättelse är monolitisk utan kan alltid förändras eller vidareutvecklas. Nätets skräckfigurer “are universal because they reside on the internet, but they are taken by users offline and interacted with on a local level”, som kulturantropologen Piper Biswell skriver. Backrooms blir en plats som kan frammanas i den egna vardagen för att på så sätt höja dess insatser.
Det kan sluta med ett uppskrämt samtal vid läggdags, som det gjorde för Elin Ruuths dotter. Men det kan också sluta med en storfilm på bio, som för Kane Parsons.
