Det är inte utan viss nostalgi för en tid med motorcykelsnygga Puckmoppar man läser, eller hur? Att bensintanken sitter som förr, mellan styret och sätet med locket inom ständigt räckhåll, är en förutsättning för att denna historia ska funka. “Jag hörde den när jag växte upp på landsbygden utanför Skellefteå på 80-talet, av en klasskompis äldre syskon och en lärare”, skrev detta nyhetsbrevs läsare Louise som i april slajdade in i min tipskorg.

Idag ska de flesta moppar inte grenslas, utan har ett utrymme för benen mellan sätet och styret, och (om de nu inte går på el) när man ska tanka dem fäller man upp sätet först. Det förpassar den bekväma boffningspose som Louise beskriver till historien.

Trots att jag inte hört hennes historia förut känner jag mig tämligen säker på att det är en vandringssägen. Att sniffa bensin kan visserligen leda till medvetslöshet och att fettlagren i hjärnan löses upp, men här är helheten avslöjande tjusig. Den sedelärande ivern har fått fantasin att löpa amok: offrets missbruksrutin blir, med ett mörker som är nästan farsartat, hans undergång.

Vandringssägnernas droger delar upp sina användare i två prydliga kategorier. Om huvudpersonen är oskyldigt utsatt för dem, till exempel nedsmusslade i en drink eller injicerade med en gömd kanyl, förlöser de den olycklige från egen skuld i den huvudsakliga förnedring eller övergrepp som berättelsen egentligen vill varna för.

Om huvudpersonen å andra sidan själv frivilligt intar drogen vill historierna straffa honom eller henne för det, och det är då fantasin kommer till nytta. I en tid och på en plats där många sniffar 95 oktan, låt oss kalla det Skellefteå på 1980-talet, var ett sådant här avskräckande exempel tydligen välkommet. Att hjärnan blir upplöst är en ren skräckfilmsvision som hamrar hem historiens moraliska poäng.

Notera att det inte sägs något om att vår boffare dör. Han blir istället en grönsak. Det rimmar med äldre berättelser om knarkare, där döden inte tycks vara straff nog utan vi ofta lämnar dem som vrak som till exempel tror sig vara apelsiner. Samtidigt känns den intrikata uppfinningsrikedomen igen från 1980-talets berättelser om mikrovågsugnens strålning, som på mer eller mindre fantastiska sätt kokade folks inälvor.

Tanken på en upplöst hjärna tycks vara etablerad i samband med inandning av farliga gaser. I arbetsrättspodden Fack you! Podcast intervjuades i september förra året den gamle socialdemokratiska riksdagsledamoten Rolf Lindén, kort därefter bortgången. Samtalet kom att handla om Lindéns ungdomsjobb i den skånska landsbygdens industrier, och han beskrev att man – efter en heldag med målning i oventilerade rum – kände sig “dyngrak” när man gick hem.

“Jag som själv kommer från motorbranschen”, svarade poddens programledare, Isak Ekblom, “där vi haft lackeringar där man inte har varit så bra med säkerheten överallt, vi har ju själva haft medlemmar som för länge sedan mer eller mindre fick läkarpapper på att din hjärna har smält. Den har lösts upp, liksom. Det är inget skämt.”

Nä, men drastiskt formulerat är det nog ändå. Och läser man på om effekterna av sniffning av bensin tycks även konvulsioner och ryckningar vara en vanlig bieffekt. Att då lyckas hänga i intakt balans över det öppna tanklocket på sin upprättstående moppe, det låter helt enkelt lite för osannolikt. Men det har aldrig stört en bra skräckhistoria!

Har du hört den här historien, eller någon annan som du tror kan vara en vandringssägen? Tipsa mig!