När det gäller svenska kommuner finns det medieuppmärksamhet, medieskugga, och så finns det att när man väl blir uppmärksammad så är det för att man inte får vara resmål i På spåret.
Det sistnämnda drabbade i februari 2023 Arjeplog.
En kartläggning av Newsworthy visade då att 140 av Sveriges kommuner aldrig hade nämnts i På spåret. Fullt så osynliggjort är inte Arjeplog, som var resmål i mars 1990, men ändå tillräckligt illa för att kommunens utbildnings- och kulturchef Fredrik Westerlund skulle få vara med i P1 Morgon och beklaga tillståndet.
Framför allt tråkigt för tittarna, sade Westerlund, som nog skulle uppskatta ledtrådarna, förslagsvis om silvergruvan i Nasafjäll eller kommunens främste man under stora delar av 1900-talet, lappmarksdoktorn Einar Wallquist.
Westerlund avbröts då abrupt av ett signalhorn.
“Ja titta”, sade programledaren stilla, som om en solförmörkelse just inträffat. “Nu drog jag där. 10 poäng. Arjeplog.”
Stämningen var som framgår uppsluppen. Men det var något helt annat i inslaget som fick mig att lystra till. När Westerlund ombads analysera varför Norrlands inland så sällan får besök av På spåret berättade han en liten historia:
Vi har ju faktiskt ingen järnväg till centralorten Arjeplog i Arjeplogs kommun. En gång i tiden trodde vi att vi skulle få det, och byggde till och med ett stationshus och satte upp en skylt, men sedan valde man av någon outgrundlig anledning att dra den genom den lite mindre intressanta kommunen Arvidsjaur. Då blev vi stående där med en järnvägsstation utan spår.
Vilken story, tänkte jag. Vilken bild av energiskt framtidshopp, och när det hoppet grusades, av grym besvikelse.
Har du hört den här historien? Tipsa mig!
Jag ville omedelbart se en bild av tågstationen och började googla. Och fick märkligt få träffar.
Inte på berättelsen, vill säga. Den verkar välspridd, åtminstone för att handla om en stationsbyggnad i inre Norrbotten. I Facebookgrupper för trafiknostalgiker återkommer den med jämna mellanrum, i populära Historiepodden nämns den kort i ett avsnitt från 2017 och i ett blogginlägg från 2013 återberättas den av en lokförare som själv hört den under en resa med Gällivaretåget.
Då understryks snopenheten än tydligare:
När Inlandsbanans sträckning mellan Jokkmokk och Sorsele planerades så kunde makthavarna inte enas om vilket alternativ som var det bästa. Skulle banan dras via Arjeplog eller Arvidsjaur? Det var den stora frågan. Den stöttes och blöttes i flera år. Politikerna i Arjeplog ville förstås att banan skulle passera just deras samhälle, så för att vara på den säkra sidan och blåsa Arvidsjaur på järnvägen, så byggdes ett stationshus i Arjeplog. Kuppen misslyckades dock. Inlandsbanan drogs via Arvidsjaur. Det innebar att Arjeplog fick ett stationshus – men ingen järnväg. Snopet.
Men jag hittade ingen fastare mark än den här sortens digitaliserade muntliga berättande.
Bara ett fåtal bilder av denna järnvägsstation, som jag i forum läste hade rivits på 1980-talet, verkade finnas på nätet. De föreställde ett litet hus, som knappast gick ihop med den byggnad som Östersunds-Posten 2003 beskrev som “pampig”.
Stationshuset i Arjeplog 1970. CC BY-SA 4.0 Järnvägsmuseet via Digitaltmuseum.se.
Så jag mejlar Bengt Sandhammar, författare till boken Inlandsbanan, vars kunskaper är lika omfattande som järnvägen är lång. Han svarar att det var mycket diskussioner om hur järnvägen skulle dras norr om Sorsele, att Arjeplog mycket riktigt var på tapeten, men att valet ändå föll på Arvidsjaur.
Men Sandhammar för också på tal en av På spåret-ledtrådarna som Arjeplogs utbildnings- och kulturchef föreslog i P1 Morgon – Einar Wallquist.
“Efter vad jag har hört så lyckades ‘Lappmarksdoktorn’ Einar Wallqvist övertyga SJ att Arjeplog ändå skulle få en järnvägsstation”, skriver han.
Einar Wallquist (1896-1985) blev som 26-åring provinsialläkare i Arjeplog, och han blev kvar i staden till sin död. Inte bara skrev han ett tjugotal böcker, han blev också en allmän maktfaktor i Arjeplog och tycks ha spelat en roll i hela samhällets 1900-talshistoria. Inte konstigt om han också hade med tågstationen att göra.
83-åriga Karin Flinkfelt jobbade på 1970-talet med Wallquist. Jag ringer henne, och hon utbrister att det där kan hon berätta allt om.
Enligt henne hade Wallquist varit med och bestämt att inlandsbanan skulle gå via Arjeplog, men sedan rest utomlands. I hans frånvaro – bakom hans rygg – ändrades beslutet. När han kom hem blev han asförbannad och krävde ett möte med alla inblandade.
“Och där sade Wallquist att om vi inte får inlandsbanan ska vi åtminstone ha en järnvägsstation, där vi kan köpa våra tågbiljetter och pollettera våra väskor på samma sätt. Och det fick han”, säger Flinkfelt.
Historieälskaren i mig blev än mer förtjust. Om den första berättelsen jag hört illustrerade en resignerad dysterhet tyckte jag den här tvärtom handlade om upprättelse och stolthet. Arjeplog skulle ha en tågstation, oavsett var järnvägen råkade gå.
Men eftersom allt det här började med att jag ifrågasatte den ena vore det ett misstag att blint tro den andra. Det innebar att jag äntligen hade en förevändning att kontakta föreningen Inlandsbanans vänner.
Lars Holmqvist, styrelsemedlem, konsulterade sin litteratur och fann där inget stöd för Flinkfelts berättelse om Wallquist.
“Däremot läser jag att innevånarna i Arjeplog blev besvikna när det bestämdes att banan inte skulle komma till Arjeplog. Som plåster på såren byggdes ett stationshus och startade transporter för gods och passagerare med stöd av statliga medel mellan Arvidsjaur och Arjeplog”, skriver Holmqvist.
Kronologin är alltså att beslutet om inlandsbanan fattades först, och sedan byggdes järnvägsstationen. På Silvermuseet i Arjeplog finns museichef Malin Brännström som meddelar att stationshuset uppfördes 1934, att det mycket riktigt hade ritats av Wallquist och att den låg vid gamla torget, vid Hornavans strand.
”Byggnaden användes som busstation under många år och revs i under 1980-talet för att ge plats till posten, hyreslägenheter och systembolag”, skriver Brännström.
Rivningen tycks ha ägt rum kort efter Einar Wallquists död, om det nu var en slump eller ej. Dess skylt finns idag på Silvermuseet i Arjeplog.
Men så mycket vet vi att det finns två versioner av berättelsen om stationshusets tillkomst, och att de är mycket olika.
Den ena ger uttryck för Arjeplogs stolta självbevarelsedrift. Den lever, som det verkar, kvar bland traktens äldre.
Den andra skildrar istället i samma stad en stämning av dyster uppgivenhet. Och nog är det lite intressant att det är den som kommunens nuvarande chefer återberättar.
Har du hört en historia du tror kan vara en vandringssägen? Tipsa mig!
Det här är en lätt bearbetad version av en text jag publicerade på Källkritikbyrån 2023. En repris, eftersom jag har mycket att göra den här veckan, men också eftersom jag tycker mycket om den här historien.
