Alva Andersson, 9, från Örebro fick inte komma hem när skolan slutade i fredags – hon fick sitta kvar i klassrummet i två timmar till – för att hon hade ett iPhone-skal med svenska flaggan.
I fredags eftermiddag var Alva Andersson, 9, förväntansfull inför helgen. Bara en halv mattelektion återstod av skolveckan, fredagsmyset och ledigheten hägrade
– men när Alva tog upp sin mobil ur fickan för att lägga den i sin väska, kallade hennes lärare henne till katedern.
– Jag fattade ingenting, vi får ju inte ha mobiler under lektionerna, men jag la ju bara ner den i väskan, jag höll inte på med den, säger en märkbart ledsen Alva när vi talar med henne i Örebro.
Alvas lärare förklarade för henne att hennes mobilskal var stötande och att det kunde få andra elever att känna sig kränkta och må dåligt.
– Först trodde jag att hon bara skoja, varför skulle den Svenska flaggan få andra att må dåligt, det är ju vår flagga liksom. Läraren menade att Svenska flaggan kunde kopplas till rasism och främlingsfientlighet, och att de tre nyanlända flyktingbarnen i klassen, samt barnen med utländsk härkomst, kunde ta illa vid.
Alva straffades med två timmars kvarsittning och beordrades att aldrig använda mobilskalet i skolan igen, om hon inte ville skickas till rektorn.
– Jag blev jätteledsen, jag menade inget illa, det är bara en svensk flagga, jag fattar fortfarande inte. Alva brister nästan i gråt, och hennes pappa Håkan Andersson håller om henne. Håkan har klagat på lärarens agerande hos rektorn, men har inte fått något gehör.
– Det är förjävligt, säger han och tittar ut genom fönstret för att dölja en tår.
Vi kontaktade Hagaskolan, där det hela ägde rum, men de lämnade ingen kommentar.
Hösten 2014 började Hagaskolan i Örebro få ta emot arga telefonsamtal och mejl. “Det handlar om allt från personer som uttryckte ilska över hur skolan agerat till de som frågade om det verkligen var sant?”, berättade Monica Skantz, områdeschef för det skolområde där Hagaskolan ingår, för Närkes Allehanda. Samtliga personer hänvisade till en och samma story: den ovan. I dramatiska ordalag beskrivs där bestraffningen av den nioåriga flickan, och det var många som i slutet av läsningen kände med henne och hennes lika ledsna pappa Håkan.
Men ingenting var sant. Artikeln publicerades på sajten Storkens nyheter, en sida lika seriös som dess namn. Storyn, liksom allt annat som publiceras av Storkens nyheter, var ett valhänt försök att ägna sig åt vad sajten själv kallar satir. Det var det inte alla som förstod. När artikeln om nioåriga Alva cirkulerade orsakade den ett ramaskri i en uppsjö Facebookgrupper, trots att många i samma kommentarsfält länkade till olika faktagranskningar av fallet där det hela klart och tydligt vederlades. Bilden av den nioåriga flickan Alva var i själva verket en stulen genrebild, som tidningar och hemsidor använder som generisk bild av en liten flicka, Hagaskolan i Örebro hade ingen elev vid namn Alva Andersson och Storkens nyheter var en ökänd satirsida som många gånger förut lurat människor med påhittade artiklar.
Redan det melodramatiska anslaget borde ha gjort läsaren misstänksam: Sitter verkligen en nioåring och hennes vuxna pappa och gråter vid köksbordet för att dottern fått kvarsittning? Men för dem som kände igen sig i bilden av Sverige som ett land där den som viftar med den svenska flaggan omedelbart möts av anklagelser om rasism var anekdoten tillräckligt träffande för att den skulle kunna ta en genväg förbi deras källkritiska sinne, via deras redan befintliga åsikter.
En av dessa var Facebookanvändaren Mats. Direkt efter att en annan person skrivit att artikeln var fejk, och noterat att den “kommer från en Storkens nyheter som är en satirsida”, skrev han en kommentar som på ett elegant sätt sammanfattar hela denna bok:
“Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”
Mats skiter i att det är fejk. Det är för jävligt ändå. Kommentaren är skrattretande. Det framstår nästan som om Mats avsiktligt skrev den för att bli hånad. Men det finns faktiskt ett par sätt att se på det resonemanget som gör det förståeligt, ja, nästan logiskt.
Enligt David L. Miller som skrivit läroboken Introduction to Collective Behavior and Collective Action beror masshysteri på att människor i en grupp som drabbas av “intensiv kollektiv upphetsning förlorar sin förmåga att skilja fakta från påhitt och blir lättprovocerade, okritiska och irrationella”. Det viktigaste för dem blir att ryktena följer en “paranoid logik”, det vill säga utgår från den egna självbilden, oavsett hur orimligt scenariot är som målas upp.
I Sverige, precis som i många andra länder i väst, finns inom vissa grupper en bild av att invandring och mångkultur långsamt gröper ur den nationella identiteten och samhörigheten – att de nya svenskarna eller deras beskyddare kräver eftergifter av oss. De som instämmer i detta söker sig till samma Facebookgrupper och till samma nyhetsflöden, letar upp människor som förstår dem och håller med. Väl där publicerar de artiklar, bilder och länkar som stödjer deras världsbild, och blir till slut så vana vid den ståndpunkten att de i grupperna i fråga börjar se allt genom ett rosenrasande rött filter. Inte en enda skolavslutning får hållas i kyrkan, inte minsta unge får klä ut sig till pepparkaksgubbe, varenda barnboks otidsenlighet ska bort och samtliga svenska flaggor rensas obönhörligt ut. Det måste vara sant, för i deras grupper har de ju sett det rapporteras. För varje steg förflyttas svenskheten, vår kollektiva samhörighet gentemot en hotfull omvärld, ett steg närmare utplåningen.
Sommaren 2017 publicerade någon en bild av några tomma säten i en buss i en sådan grupp, och frågade användarna vad de tyckte om det de såg. Eftersom medlemmarna i gruppen var vana vid att den sortens bilder föreställde symboler för det främmande, och lika vana vid att använda gruppen för att markera sin egen gemenskap, såg många av dem inte de tomma bussätena på bilden utan istället kvinnor i svarta slöjor. Muslimer.
Gruppens medlemmar ondgjorde sig över dem, skrev ut sin frustration över upplevelsen att de tyckte sig knuffas ut ur sin bekväma mittfåra av detta nya och skrämmande, med andra ord: de gick rakt i fällan. Den som hade publicerat bilden i gruppen gjorde det för att provocera fram just dessa reaktioner, och han skärmdumpade dem alla. Sedan skulle han komma att sprida bilderna med hånfull skadeglädje, nöjd över möjligheten att peka ut idioterna och därmed framhäva sig själv som deras motsats. Det är inte konstigt. Vi pratar alla helst om problemet med dålig källkritik när den just har brustit hos våra meningsmotståndare. Men på samma sätt som det är rimligt att kalla detta för en sorts digital masshysteri, denna gemensamt odlade världsbild som med hjälp av varje anekdot stärker sig själv och kortsluter bärarens förmåga att se bortom sina egna åsikter, går det att se den som publicerade bilden i gruppen som representant för ett annat problem: vår oförmåga att se bjälken i våra egna ögon.
Många av dem som spefullt delade vidare skärmdumpen där Facebookanvändaren Mats skrev att det var för jävligt ändå publicerade själva, bara några månader senare, en bild som föreställde Donald Trump. Tillsammans med bilden fanns ett citat som tillskrevs honom, något han på 1990-talet skulle ha sagt till en tidning om sina planer på att ställa upp i presidentvalet. Gjorde han det skulle det bli för republikanerna, för deras väljare var ju mycket dummare, skulle han ha sagt. Det citatet var lika falskt som historien om nioåriga Alva. När jag och andra besserwissers rättade dem som delat bilden, varav flera var namnkunniga journalister, svarade de avfärdande att nåja, Donald Trump hade ju kunnat säga det. De sket nämligen också i att det var fejk, för det var för jävligt ändå.
Mats är, som många andra, rädd. Han är inte bara mottaglig för propaganda som stödjer hans åsikter, han söker den med ljus och lykta och när han hittar den agerar han mer eller mindre som dess betalda distributör.
En kort period, som förhoppningsvis kommer vara över när du läser detta, hade vi ett modeord för att beskriva fenomenet: “fake news”, fejknyheter. I själva verket handlade det, då som nu, om den mänskliga drivkraften att hitta stöd för vår egen världsbild, kombinerat med ett nytt, revolutionerande kommunikationsverktyg vi inte riktigt förstått eller vant oss vid, och dess många användningsområden för sådana som vill luras eller bilda opinion.
För visst kan man skratta åt Mats. Men i rättvisans namn måste man då också skratta åt alla andra som ibland faller till föga för en berättelse som passar in i deras världsbild. Utgångspunkten för denna bok är att inte bara Mats, utan även namnkunniga journalister, ministrar, professorer, briljanta genier och trögfattade idioter, emellanåt trillar dit. Ja, till och med du.
– Ur Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå (2018)
